Torsk är radioaktivt

Jag har aldrig riktigt insett tjusningen i att äta torsk. Det smakar ingenting, är torrt och växer i munnen. Allt snack om utfiskning av Östersjön stillade min desperation, och en period av inre lugn och lättnad infann sig. Dock endast tillfälligt, visade det sig, för sedan den hetsen stillat sig har mina kära förfäder fått för sig att det är nyttigt med torsk igen. Blä. Idag insåg jag att eftersom fiskbitarna bara faller sönder direkt till en gråvit formlös massa, är de såklart radioaktiva. Och vad är halveringstiden på torsk liksom? Vi snackar speed, typ sju sekunder. På sin höjd. Nej, hellre blir jag vegetarian på heltid. Tror jag i alla fall. (...ser köttbullar, julskinka, prinskorv, köttfärssås, kycklingsallader och annat flyga iväg och aldrig komma åter...) Okej då, jag skulle aldrig klara av att vara vegetarian. Men fiskoterian kanske? (...tankarna vandrar nu i stället till tjejen i Notting Hill som är fruitarian och påstår att frukter har känslor - "so this carrots have actually been..." "murdered, yes." ...) Oavsett. Om uti fall (stackars jorden) att jag skulle få barn någon gång, ska jag definitivt bespara dem plågan som heter Torsk.

Fan

Stirrar på skärmen
Du loggade in
Ditt namn har du ändrat
Rättstavat (fan)
Tänker att jag så gärna vill säga något
Men vet inte riktigt vad
Vill be om ursäkt hundra gånger om
Och fråga hur du har det
Men jag vet att du
Inte vill att jag gör det

Och plötsligt är du offline

Tisdag

CC: Det kommer vi så att göra! Är du med? Vi kör på tre...

Orka någonting egentligen. Orka håltimmar. Orka att hälften av alla lektioner blir inställda. Orka att vår (manlige) historielärare just fött barn. (typ.) Orka teori på idrotten. Orka att alla är trötta. Orka uppkäftiga arroganta kärringar. Orka januari. Orka plugga. Orka otrevliga musiklärare. Orka någonting alls.

Biologiprovet var ett skämt. Det var nästan förnedrande, så enkelt var det. Hånskratta åt mig sedan när jag blir underkänd (vilket vi i och för sig inte kan bli på den här diagnosen, men ändå), och referera till det här inlägget då. Gör det, och räkna med en smäll. I vilket fall så är jag obeskrivligt glad att jag inte ägnade min helg åt att plugga inför provet. Det skulle det inte vara värt.

Håltimmen efter provet ägnades åt kreativitet på hög nivå. Vi satt i bildsalen och tillverkade små figurer på pinnar med flirtkulor och piprensare, typ Paulas "emo boy... on a stick". Sammanlagt sex stycken tror jag, plus en kropp som verkar ha blivit av med sitt huvud någonstans på vägen. Det känns bra att ha producerat någonting positivt i alla fall. Å andra sidan, om en kinesängel är det bästa jag kan åstadkomma är väl frågan om det är värt att fortsätta...



När jag blir grå, när jag faller
Orkar du för två?
När idag blir igår,
Kommer du att älska mig då?

*

Jag har inga vänner kvar, visst är livet underbart?

*

Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss,
Det är bortom min kontroll...

/Kent ♥

Trasig

Jag har inget liv. Ge mig ett eller befria mig helt, snälla.

♥

This world was never meant for one as beautiful as you

För att minimera variationen citerar jag ännu en låt, den här gången av Josh Groban som jag annars kan ha lite svårt för. Lyssnade på låten på tunnelbanan (bruar låta Piko bestämma) och typ, diggade texten. Fett fint. Och sant! Stämmer in på nästan alla människor.

♥

Måndag (den här veckan också!)

Jag studerar. Tro inget annat.

Vi fick pepparkakor till lunch idag (bättre sent än aldrig?). Dock verkade en försvarlig hög med pepparkakor inte göra mig märkvärt snällare, men gott var det i alla fall. I övrigt har jag inte gjort något nämnvärt mer än att leka lite stilleben på bilden. Pluggat lite matte också, nöjd över att det gick så bra. Nu ska jag göra ett nytt försök att plugga biologi. Puss!

From the moment I could talk, I was ordered to listen

I ett försök att förklara och försvara att jag är som jag är, eller kanske för att få skylla ifrån mig. No offense.

Men allt av vikt jag säger, har jag stulit ur en bok... [låt?]

Den här gången är det Kent som får sätta ord på min oförmåga att lita på mina egna ord, eller kanske min eviga vilja att få koppla ihop mitt liv med någon annans, få lite bekräftelse och gemenskap. Vem vet.

Igår var vi hos Cicci och myste, onyttigheter som chips, pizza, godis och kolvätehydroxider intogs och det hela var trevligt värre. Själv bangade jag i sista sekund på att slagga där och smet in i mitt eget hem någon gång under natten (vilket kom som en trevlig överraskning för övriga familjen när de vaknade...).

Med tanke på omständigheterna mår jag förvånansvärt bra idag. På något sätt lyckas jag alltid matcha pluggandet (som jag varje vecka skjuter upp till söndagen, det är dåligt och tvärt emot vrg-andan, jag vet, än sen då?) med det där oförskämt fina vädret som vi inte är särskilt bortskämda med. Känns det inte lite otacksamt att ägna sin tid åt skolarbete då...? Det är ju dagar som den här som får en att tro att det blir vår i år också. Vilket å andra sidan kan bli svårt eftersom vi knappt fick någon vinter, men det betyder väl inte att man är mindre less på januari för det? Gatlyktorna ska inte behöva vara tända när man går till skolan. Ändå är de det.

Pussel

♥

*

Det är nästan komiskt hur lika vi är, du och jag
Och hade jag trott att du skulle bli glad
Skulle jag ha sagt det till dig

"Tjo"
"..."

Som kopior, eller tvillingar
Och utan dig är jag inte hel

And if it makes you less sad,

I will die by your hands

(Fast du sa ju jämt
Att du inte ville
Att jag skulle dö?)

"Nej, säg för Guds skull inte förlåt!"

Jag har svårt att bestämma mig för

om jag ska lyda varje ord du säger

eller trotsa dig och kasta mitt älsklingsord

rakt i ansiktet på dig, hundra gånger om

i hopp om att det ska få dig att förstå mig

Jag tror inte det hjälper.

♥

*

***

Aldrig förut har det gjort så ont

Att se någon ledsen

Som det gör nu



Aldrig förut har jag känt sådan skuld

Över någons uppgivenhet

Som jag gör nu





Aldrig förut har jag sett någon försvinna så

Och i självbevarelsedrift eller kanske förakt

Undvika allt jag är



Men jag gjorde det ju inte för att såra dig

Egentligen ville jag bara rädda dig och

Även om du kanske inte förstår det nu

Så tror jag att du gör det, en annan gång

Och då är det förmodligen för sent och

Jag vägrar förlåta mig själv för det.







Och jag ser dig framför mig om nätterna

Ditt sorgsna ansikte

Försöka sig på ett leende

Din sargade själ

Försöka bli hel



Jag hatar den synen,

Hatar känslan av att

Allt är mitt fel



Så mycket hellre vill jag

Se dig i verkligheten

Få röra dig, höra dig,

Veta

Att du lever





Och det är nästan så att jag ångrar

Att jag sa som det var

Hade jag fortsatt spela med i ditt spel hade jag

Åtminstone fått lite till av dig

Fått känna att jag duger

Och att du tycker om mig

För det gjorde du ju?

Skoltankar

Tjo. Kemiprovet idag sög hårdare än något annat jag skrivit på mycket länge. Ser framför mig en favorit i repris på scenariot under Bengts styre då halva klassen blev underkända på kemiprovet... Får väl se hur det går. Hur som helst slog det mig igår att man kanske inte måste ha alla MVG och gå ut med 20.0, det hade liksom inte funnits i min tankevärld tidigare. Funderar på att ha som mål att inte göra det, inte för att sticka ut och få kalla mig "alternativ", utan för att slippa pressa mig själv. Folk pratar om att man alltid ska göra sitt bästa och att det är tillräckligt, men det funkar inte så. Det funkar så att man kämpar för det man vill, eller struntar i att orka kämpa eftersom det inte känns värt det. Och jag tycker verkligen inte det känns värt besväret och tiden att kämpa ihop MVG i kemi och biologi. Det har aldrig varit mina starkaste ämnen och kommer aldrig att bli (vilket ju i sig kan få vem som helst att undra varför jag valde natur, men det är en annan sak...). För varför gör vi det här egentligen? Varför vill vi gå ut med "det nya 20.0" (=22.5 om jag har förstått det rätt trots frånvaro på senaste Liv & studier) i bakfickan? Somliga kanske vill in på Handels, men inte jag. Jag vill för allt i världen inte stanna kvar i Stockholm! Jag vill bort. Någonstans där man inte behöver vara bäst för att duga. Därför orkar jag inte ens vara missnöjd med att det gick så dåligt på provet. Besviken är jag ju knappast med tanke på att jag knappt pluggat alls, och jag vet att det var mitt eget val. Man måste hinna leva också.

Puss

Döda poeter

Woh. Häromdagen spelade vi in I döda poeters sällskap. Jag letar efter den eller det som kommer bli mitt... sällskap, alltså. Någon dag ska jag se till att se på filmen också.

Pussel

---

Jag orkar ingenting. Orkar inte tänka, orkar inte förstå. Orkar inte leva, orkar inte dö. Orkar inte plugga, orkar inte festa, orkar inte träffa någon, orkar inte vara ensam.

♥

*

..

♫ ♥

..

..

..

Dina vackra toner har fastnat

Mellan mina skulderblad

..

Dina ömma ord virar upp sig

Omkring mina välvda revben

..

Skuggan av dina fingertoppar

Stannar innanför min hud

..

Minnet av fladdrande viskningar

Lever kvar i mina tankar

..

..

***

..

Ännu dansar mitt hjärta

Till musiken du komponerat på min rygg

..

..

..

♫ ♥

..

AJ!

Självömkningsfaktor: extremhög!

Malins knä drogs ur led på innebandyträningen. Det är smärta på riktigt. För säkerhets skull såg jag även till att tokspringa till bussen i Ropsten. Det var nog hälsosamt. Jag funderar på att idka lite huskur typ glass.


Lyckofaktor: med tanke på omständigheterna - mycket hög!

I morgon kommer ju kärleksbarnen hit. Det ska bli riktigt najs. Pusss

Vi tar oss aldrig mera dit igen,

Men säg att allt är bra

Det har vart en lång dag

I den döda sidan stan...

Hejhej

Tagg! Var på gården igår, det var grymt mys ♥ . Idag har jag inte gjort något nämnvärt i skolan alls, varit på fackeltåg och lekt med barnen efter det ♥ . Imorgon har jag bara kemi (och liv och studier som inte räknas) vilket betyder att jag slutar 9.45. Det är najs! Sen typ, städa hos bästemor, slappa lite hemma, träna bandy ♥ . På fredag leker Oscar ♥ , Erik ♥ , Lollo ♥ och kanske Cicci ♥ här, det blir också fint ♥ ♥ ♥ Okej, känner att jag knarkar Facebook-hjärtan. Kan bero på att jag var så grymt otagg på precis allt och sen blev så grymt jättetagg i stället.

Orkar inte skriva mer, ha det fint alla barn, btw har jag fått MVG i Data A. När jag sa det på matten ropar Caroline "Grattis! :D" varpå Christofer lägligt frågar "Vad ska du döpa den till?" XD ♥ Underbara barn. Tjo & puss ♥

Måndag

Woh.

Till allas stora förvåning var Monika inte i skolan idag, so Phil was philling in for her på biologin. Jag spelade Quadrapop på tyskan och efter sista lektionen skulle jag (men mobba mig då, gör det) göra omprov i Word. Vilket gick över all förväntan. Åkte direkt till träningen i Skanstull, lekte innebandy i två timmar och lyckades sedan få skjuts hem av andra målisens pappa...

Har insett att jag börjar 12.10 imorgon. Tack VRG, jorden och Gud för det. Morgonen ska dock ägnas åt att plugga... Samt lämna ett tecken på mitt deltagande i Karlas stora sorg över Lennys död. Btw har min snälla mor lånat Harry Potter till mig på tyska. Det är najs :)

Imorgon har jag tre lektioner. Sen flöjt. Och sen direkt till gården och träffa kärleksbarnen som jag har längtat mig sönder efter ♥ Det är najs på riktigt.

PUSSEL ♥

Söndagssnack

Lisa är borta.


Visserligen är jag ganska glad ändå, för för för[triss i för?]sta gången på jättelänge behagade det där brinnande klotet på himlen visa sig några timmar. Visserligen är det lite störande med solsken i ögonen, och det där med värme har ändå aldrig passat in på mig, men ändå. Lite variation kan väl aldrig skada... Det är i alla fall omtänksamt av Gud att inte låta oss riskera att få hudcancer av överdriven solexponering. Baksida: Desperata svenskar söker sig utomlands, ligger och pressar i tre veckor och kommer hem röda som kräftor, definitivt med en släng cancer i sig.

På tal om ordet omtänksam, det finns inte i T9's ordlista. Det gör däremot ordet aggressiv. Och på tal om min fina triss i för ovan, här kommer femtal i och:

Det är för långt mellanrum mellan
Ur och och och och och Penn.

Hihi :) Jag pluggar om ni undrar. Har nästan skrivit en hel svenskauppsats... Har en hel del annat att fixa med också. Pussel :D

***

Jag dog häromnatten. Jag var ute med Johanna och vi gick på balkarna under en jättestor bro, och plötsligt kände jag hur jag tappade balansen. "Det är lugnt. Puss" sa jag precis innan jag föll. Baklänges föll jag, och det tog så otroligt lång tid. Till sist dog jag i alla fall. Det var inte första gången. Jag tror jag kom tillbaka till Johanna sen, när hon stod i mitt kök. Lite halvt genomskinlig sådär, spöklik som döda förmodligen brukar vara.


Snart kommer jag dö. Fanns det inget mer att göra i den här världen? Ingenting mer fint att se? Jag vet inte om alla tänker så, men jag gjorde det. Och det var så verkligt att jag måste ha varit med om det någon gång. Det är väl i såna här lägen man blir religiös... Jag börjar nästan tro att alla liv går runt runt. Och att vi inte egentligen minns någonting från liven innan, vi får ingen möjlighet att dra nytta av tidigare erfarenheter (säkert finns det någon mening med det också). Men vissa känslor känner vi igen... På något sätt vet jag precis hur det känns att kasta sig utför ett stup och känna luften pressa upp under vingarna. Jag vet hur det känns att dö. Jag vet inte varför, jag bara vet.


Det är riktigt läskigt. Man kan ju undra hur många liv en människa har, med tanke på hur många gånger jag har dött... Å andra sidan har jag ju inget liv, så jag kanske kan dö hur många gånger som helst. Vi får väl se.





♥

♥

- KRASCH! -

- Vad var det?
- Det var bara ännu en av alla drömmar som krossades.

Så tack dig för kasta mina drömmar i asfalten =
[tänka på engelska]



♥



Och jag saknar alldeles för många,
Alldeles för mycket
Som jag haft men förlorat
Eller bara hört talas om

Jag saknar alla människor
Som brukade lysa upp livet
Saknar den där känslan
Av att bara vilja finnas

Jag saknar förmågan
Att tro på tillvaron
Att leva för stunden och
Att älska det jag har


♥



Jag menar inget särskilt. Lyssna inte på mig. Tro inte att jag ber om medlidande någonstans, med vad jag än säger, för det gör jag inte. Möjligen förståelse, men det vore för mycket att kräva av mänskligheten.

Vi spelade bandymatch i morse i alla fall, det var härligt att få komma tillbaka efter lovet. Härligt att få ta ut sig fysiskt (sånt har jag inte tid med så ofta längre), och härligt att få ägna några timmar åt att bara önska att få ge sitt hjärta åt någon speciell. Inte för att det är något att ha precis, utan snarare för sakens skull. Det är väl tanken som räknas ändå, typ, och jag lever men väntar på smällen. Fast det är inte riktigt sant... Jag är levande, på sin höjd. Lever gör jag bara vissa tillfällen. Och inte just nu.



♥

Tjo

Hej.

Egentligen orkar jag inte prata alls, jag har blivit dövstum.

Och om livet bara bestod av lite fler kvällar som den igår, skulle det säkert vara värt att leva också... Imorgon åker Lisa hem. ♥

Nangijala

Det är jordens tråkigaste väder ute och idag har jag sett på Bröderna Lejonhjärta, hela TV-serien i sträck som vi har inspelad på VHS sen vi var små. Jag insåg att jag vill leva just så, i vetskap om att man alltid har en andra chans. Går det åt helvete är det bara att dö och plötsligt är man frisk och stark och lycklig igen, och får börja om på ett annat ställe. Jag vill inte vara här!

Helga är mer depressiv än någonsin eftersom festandet är över och det vanliga livet borde börja igen. Vardag har tappat tron på mänskligheten och i rädsla för vad han kan ta sig till har alla flytt utom räckhåll. Till och med Linnea slutar dansa när världen är såhär.

--

***


Kylan blir så mördande
När ingen annan fryser

Döden blir så lockande
När livet inget ger

Mörkret blir så kolsvart
När alla andra lyser

Sorgen blir så påtaglig
När alla andra ler


***


Det är sant. Hade alla varit lika ensamma hade íngen varit lika ensam. Världen är bara inte så rättvis... Tur är väl det. Jordklotet skulle förintas av depressiv överbelastning om alla var som jag.

X

*


Jag tynar bort och pulvriseras
Och högen med aska ni ser på asfalten
Är inget annat än resterna av min trasiga själ


Leta inte, fråga inte
Försök inte ens förstå



"Men inga stjärnor, inga himlar
över dom som inte lyckas"


Jag önskar mig fler plaststjärnor.



*