Petter, Jonas och jag

Jag firar min nionde november (då kristallnatten inföll 1938 och Berlinmuren föll 1989) med att citera två litterära mästerverk*. Först ut är Vinni och hennes pappa:



- Vänta ni! skrek min pappa och satte sig i den andra pulkan. Alex pappa puttade på men dom trasslade in sig och välte efter bara några meter.
Dom hann ikapp oss i slutet av backen och vi kastade snö på varandra så att det glittrade i luften.
- Kolla! Kristaller! sa Alex.
- En kristallnatt! sa jag för det har jag hört att finns nåt som heter.
- Det får vi hoppas att det inte är, sa pappa.
- Varför det? frågade jag. Blir det halt då?
- Ja, sa pappa. På kristallnätter halkar det runt en massa tveksamma figurer på stan.
- Vad för figurer?
- Såna som tycker att lucior ska ha ljust hår.
- Fröken?
- Kanske inte just hon.
- Vem då?
- Det där förstår du när du blir lite äldre.

Ur Vinnis vinter av Petter Lidbeck, en barnbok som jag fick när jag låg på sjukhuset för blindtarmen. Jag förstod inte heller vad det handlade om när jag var åtta år och läste boken första gången, men nu inser jag hur väl skrivet det är, och det är väl därför det är så väldigt svårt att växa ifrån de här böckerna. (Läs också Pappa på söndag och Vinni här och där. Så jäkla bra grejer.)



Nu till det andra litterära mästerverket*, som i själva verket är en intervjuartikel: Staden ingen rubbar, av Jonas Hassen Khemiri om Berlin. (Läs nu!)


Jag lägger märke till att Berlin talar om sig själv i första person pluralis. Alltså som ”vi”. Är det för att låta lite sådär kunglig eller?

Tvärtom. Vi talar såhär för att påminna oss om att vi inte är som andra städer. Vi har en annorlunda livssyn. Vi är lugnare, mer kollektiva, tryggare i oss själva. Inte alls lika ytliga och självcentrerade som vissa andra. Inga namn nämnda. Utom New York. Fan vad vi hatar New York. En mer överskattad stad får man leta efter. ”Oh titta på mig jag har jättehöga hus och superdyra hyror”. Och? Vi har världens bästa klubbliv och Europas vackraste monument och Tysklands finaste parker. Och ni ser inte oss skryta med det.


För en självprovisorisk** och osäker själ som jag själv är det skönt att ha något välformulerat att luta sig tillbaka på när man själv misslyckas med att förklara och försvara sin kärlek till en stad. Det finns så många som förbannar Tyskland och framför allt deras språk, som Hitler våldtagit till stoft. Och någon som så självklart och så precist lyfter upp en stad inte i strålkastarljuset utan snarare i morgonsolen, det är så välkommet. Så tack för det, Jonas Hassen Khemiri.



Om någon orkade läsa hela inlägget är jag imponerad, men jag skrev det inte för någon annans skull utan mest för att få utlopp för det lilla journalistpusslet som bor där inne. :)



*Jag hoppas att "litterärt mästerverk" är fritt att betitla vilket alster som helst med utan vidare belägg.
** Min egenkonstruerade motsats till självständig.