Imorse, efter en välförtjänt sovmorgon, var jag ute med kaninen i trädgården. Där blev jag förstås extremt taggad på att fota (eftersom jag äntligen fått tillbaka vår kamera!). Morgonen var helt underbar, jättemycket Tau (jag tänker snabbare på tyska än på svenska :S dagg menade jag såklart) i gräset och en himmel som var oförskämt blå. Luften var sådär lätt att andas, och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det men någon gång vill jag lyckas rimma riktigt bra på det och andras och varandras. Solen värmde verkligen, så mycket att det ångade från äppelträden. Så jag gick runt i trädgården och fick bilder på både det ena och det andra, och sen tog jag med kameran i jackfickan.
Redan på Svalvägen tog det stopp, och det skulle ni förstå om ni såg det själva, för där står en jättestor lönn vars blad just nu skiftar i allt från grönt till mörkrött, och med den klarblå himlen bakom utgör det en syn som är i stort sett omöjlig för mig att bortse från, i synnerhet med en kamera liggande i fickan som väntar på att få kompensera för den klena uppmärksamhet den fått den senaste veckan. Sagt och gjort, och sådär fortsatte det när jag kom ner på cykelbanan mot Lidingöbron också. Jag vet inte riktigt hur det fungerar men kameran är väl ungefär som min drog, och ibland blir det svårt att avgöra hur mycket man tål. Vet inte riktigt om jag fick en överdos i morse... Det är i varje fall värt nästan vad som helst för att få leva någon enstaka gång, och det var vad jag gjorde under morgonen. Fördelen med att cykla till skolan, förutom att man får fota i naturen hur mycket man vill förstås, är att man är ganska ensam på vägarna (i alla fall nu i oktober), och det är ingen som ser att man gråter av vinden. Och jag tycker det är så underbart ^^
På Lidingöbron brukar det alltid stå gubbar och fiska, jag vet inte vad fisken heter men männen har ofta flera spön och på varje lina är det dessutom flera krokar. Och jag tycker egentligen inte om att man plågar djur men precis när jag cyklade förbi så fick en gammal man upp tre fiskar på samma spö, och glädjen i hans ansiktsuttryck och de silverfärgade fiskarna som glittrade i morgonsolen gjorde en verkligen sugen på att pausa tiden en stund och ta fram kameran igen... Tyvärr står det inte i min makt att göra såna saker.
Jag hade tänkt ut fina fraser på tyska som jag skulle använda till mitt försvar när jag kom för sent till tyskaprovet, men på något magiskt sätt lyckades jag ändå anlända skolan i tid, och kom upp till lektionssalen precis när Catrin öppnade. Och då var det ändå fem minuter kvar... Gissa om jag var nöjd. Provet var busenkelt, det bestod av en hörförståelse, en läsförståelse och lite skrivning. Att skriva på tyska tycker jag är jätteroligt, så när alla hade gått satt jag kvar där och skrev om segling och hur otroligt härligt jag tycker att det är, tills jag insåg att Catrin kanske var intresserad av att komma därifrån... Efter det var jag überlycklig hela dagen, ganska imponerande efter ett prov liksom, och det säger en del om hur underbar vår lärare är också.
Dagen flöt på och vi hade lunch, liv och studier och kemi. På kemin hade vi den andra gruppens kemilärare, och hon var rätt så bra men lyckades alltid krångla till det lite extra. I stället för att göra på ett enkelt sätt skulle hon försvåra det hela jättemycket, och sånt känns ju lite onödigt. Men vi var glada i alla fall för biologin var inställd så alla fick sluta 1 ½ timme tidigare än annars, vilket är anledningen till att jag hinner sitta här och blogga innan innebandyn.
Jag trampade hemåt i höstsolen och knarkade lite kamera på hemvägen också. När jag cyklade över Lidingöbron stod det en annan man på nästan samma ställe som den andra gjort, och han fiskade också. På asfalten låg det en liten fisk och sprattlade i solskenet, och människan vägrade göra något åt det! Jag skulle haft en hink med vatten med mig eller dödat fisken direkt, men inte fan låter man den ligga och dö på marken bara! Åh, där rök min lyckliga dag. I stället för att känna att allt är vackert och fint, tänkte jag att allt är vackert och sorgligt. Och att vi kommer dö till ljudet av änglatårar... Jag hatar den människan som förstörde vad som kunde blivit kanske årets bästa dag. En av dem, i alla fall.
Men jag är ganska glad i alla fall, och nu ska jag nog ladda upp bilderna på bilddagboken om jag hinner. http://pusslaren.bilddagboken.se/
PUSSEL! Hoppas det är fler än jag som har njutit av det underbara höstvädret idag <3<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar