Idag fick jag tillbaka essän jag skrev till svenskan om litteraturens "enmansrevolutionärer" - sådana som sticker ut och föraktas men som vi minns idag. Jag skrev den som en hyllning till det unika, men i kommentaren (som i övrigt var positiv) stod att texten egentligen inte är originell, trots att det är just det ämnet den behandlar.
Och det är ju precis så det är. Jag slogs av hur lätt svenskläraren har läst mig, hur han lyckas sätta fingret på precis det där som är så typiskt för mig: Jag går runt och promotar originalitet, trots att jag egentligen är så medelmåttig man kan bli. Kanske gör jag det för att kompensera för min egen strävan efter att alltid passa in. Eller helt enkelt som en varning till alla andra; ett Lillebror, bli inte som jag. Jag citerar radiokrönikan jag skrev i höstas:
"...egentligen är jag ett förskräckligt dåligt föredöme som uppmuntrar alla andra till att göra något jag inte ens själv klarar av, men det är väl ungefär som alkoholister som kommer och föreläser i skolor om farorna med alkohol. Gör inte som jag. Bli inte som jag."
Men det är inte lätt att vara sig själv
när man inte ens vet vem det är.
Förresten, i kommentaren på essän hade läraren skrivit till att originalitet å andra sidan ju inte är vad som efterfrågas i ett "normerande" betygssättningssystem. Lasse har väl rätt i att konstens poliser går en frusen stig. (Jävla Skolverket.)
och du ska måla din egen färg
och på din himmel ska det skrivas att du kan
och det ska eka över skog och berg
att sanningen ljuger och att drömmen är sann.
Till det sista havet /Lars Winnerbäck
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar