Jag har kommit att drömma om honom nästan varje natt. Jag vet inte varför. Jag minns att jag var överraskad över hur snabbt det gick att vänja mig vid att inte ha honom här, vid att le vid tanken på honom i stället för att bli ledsen. Jag undrade om det berodde på att jag varit någorlunda förberedd och kände mig hyfsat nöjd med det liv jag gett honom, eller om det bara var en förnekelsereaktion, att jag skjöt på sorgen. Jag har fortfarande inte kommit fram till vilket.
Men han är fortfarande så väldigt på riktigt. Den enda jag levt så nära med under så lång tid och sedan förlorat. Jag har skrämmande lätt att föreställa mig hans tassar som gör små gropar i duntäcket,
[och precis då sjunger Håkan
vem vet hur länge
vi har varandra
som jag skrivit på tapeten
bredvid Colans fotografi]
hans mjuka nos som buffar mig på armen och hans sträva tunga som slickar mina händer. Jag vet precis på pricken hur han ligger på min högerarm över mitt bröst, hur hans framtassar sticker fram mellan mitt lång- och pekfinger och hur vassa klorna känns genom t-shirten. Och hur tunn päls han har i nacken. I huvudet kan jag höra knaprandet från när han äter frön och skramlet från när han dricker, rispandet av hans klor mot parkettgolvet och skrapandet när han gräver i sofftyget. (Vet ni förresten att han brukade skutta ovanpå ryggstödet till hörnsoffan där nere? ^^)
Ändå är alla dessa kristallklara minnen av honom ganska trevliga. Det känns fint att veta att hans spår sitter kvar, att han fortsätter vara en (ganska viktig) del av den jag har blivit. Vad som verkligen är obehagligt är att jag drömmer om honom så mycket. Och att han är så läskigt levande, men ändå vet jag i drömmen att något är fel. Jag är ute och går med honom på gatan, går fram och tillbaka, och tänker att grannarna måste tycka att jag ser helt galen ut för den där varelsen som jag ser skutta bredvid mig, han finns ju inte. Eller gör han det? Fast det spelar kanske inte så stor roll, jag tycker ju om att han är här, det duger väl. Låt det fortsätta. Men hur ska jag veta om han verkligen lever? Kanske är det i själva verket så att hela tiden efter hans död har varit en lång dröm, och jag nu är tillbaka till verkligheten? Fast nej, så borde det inte vara. Han borde vara död. Jag borde vara galen. Men hur vet man? Lite som i filmen A beautiful mind. (Den borde ni se, för övrigt. Och jag borde se om den.) Det blir i princip omöjligt att skilja hjärnspökena från verkligheten.
I går natt insåg jag dock att Colan borde dö. I samma veva rök visst hunden också (ni vet, drömmars logik), och det var väldigt speciellt, för i och med det dök två vilda kaniner upp - jättestora, säkert 1,5 meter höga - och skuttade iväg till friheten, och två stycken hundar som sprang fram till mig och pappa från varsin sida av huset. Så varje förlust gav två nya, det var lite fint. Väldigt förvirrande dock.
Nu ska jag sova.
Vi får se hur det blir med kaniner i natt.
Och tårarna rinner nedför min kind
För vem kan glömma att alla omkring en någon gång blir stjärnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar