Underbara Anna Boström har skrivit väldigt vackert om självmord, och funnit ord att sammanfatta flera år ur mitt liv med: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det är en bok av Ann Heberlein, för övrigt, och jag måste läsa den. Hon länkar till ett tidigare inlägg, där hon också skriver fint om döden (och jag är fräck nog att låna Kentcitatet hon använder). Inlägget handlar om hur man ständigt bär med sig döden som ett sista alternativ, om livet skulle bli för jobbigt - för stunder när mörkret blir för beckmörkt, och stjärnorna för små. Precis som hon är jag inte rädd för döden, eller åtminstone inte för att dö (kanske är det för att jag själv inte utsatts för den i riktigt hemska situationer; den enda begravning jag varit på är min gammelfarmors och hon förtjänade verkligen lite frihet). Anna skriver om hur det faktum att man faktiskt har ett val, gör att man orkar lite längre. "I annat fall hade jag redan gett upp för länge sedan." Och hon har så rätt.
Jag tror banne mig att döden har räddat livet på mig.
2 kommentarer:
Fina människa. Jag blir nästan gråtfärdig av att läsa. Och att någon verkligen förstår hur jag menar, genom att ha känt likadant. Jag trodde att fler skulle ha upplevt döden som jag, men det verkar vara ytterst få.
Habthabwwwwwww. <3
Skicka en kommentar