Om sommaren och (val)friheten och ångesten som genomsyrar alltihop.

En riktig sommardag är det när man kan cykla till jobbet på morgonen, cykla hem, flyga fram i en motorbåt i kvällssolen, ta ut hunden på en lång promenad och stå och prata med en kompis barfota på gatan klockan tio på kvällen, och aldrig ha på sig mer än shorts och linne.

Mitt "speaking of sommar" blev en ganska lång text, komponerad i samma ordning som tankarna formades i huvudet men ändå med en hyfsat röd tråd tycker jag. Läs om ni orkar. Det var åtminstone givande för mig att få ner det, strukturera upp det. Bara resten kvar, eller nåt...

Jag har verkligen, verkligen, längtat efter sommaren. Men någonstans känns annalkandet av den här ändå inte likadant som alla de tidigare jag minns. Det håller inte samma frihetskänsla för mig, för jag vet att det inte längre finns något utomstående som begränsar min frihet - det enda som upprätthåller min instängdhet är jag själv och min oförmåga till handling. Det är smått ångestframkallande. Och som jag har sagt så många gånger förut; det handlar inte om att jag inte vill någonting. Jag vill en massa! Jag vill flytta hemifrån. Jag vill bli grym på tyska. Jag vill lära känna en ny stad. Jag vill prova ett helt annat jobb. Jag vill lära mig att ta riktigt bra bilder. Jag vill se USA. Jag vill resa runt i Sydostasien. Jag vill se Afrika. Jag vill besöka Australien. Jag vill bo i Berlin. Det handlar bara om att jag inte vågar chansa och satsa på något av allt det jag vill. (Samt att jag inte har råd till någonting av det här egentligen. Det är en annan lite sorglig del i det här. Jag har jobbat i snart ett helt år och har nästan inga sparpengar.) Jag är så otroligt rädd att det ska bli fel, att jag ska komma på att jag vill göra något helt annat. Så i stället fortsätter jag att göra sådant jag egentligen inte alls vill. Det allra dummaste är att jag vet att jag måste ha saker spikade för att kunna njuta av tillvaron. Jag måste ha biljetterna bokade, oavsett om de går till Peace & Love, världsscoutjamboreen eller till Berlin. Detta "antingen blir det si, eller så blir det så" gör mig tokig. Jag måste ha bestämt mig. Ändå kan jag inte göra det.

Ibland känner jag mig dock lite närmre det där språnget. Stundtals ser jag det som inspirerande, allt detta jag vill syssla med: fotograferandet, språkandet, tecknandet, seglandet. Att sätta ytterligare en knappnål på min världskartas önskelista kan peppa mig till tusen - men vid andra tillfällen bara bli ytterligare ett tillägg i den oändliga listan över saker jag ännu inte upplevt. Lite så verkar jag fungera: jag ser inte möjligheter, saker jag har kvar att göra i livet. Jag ser bara sådant jag ännu inte fått gjort.

Jag kan fundera över vad jag har åstadkommit det här senaste året egentligen, och komma fram till att det i princip inte är någonting. Och det är inte bara det att jag inte har förbättrat världen eller någon medmänniskas livssituation, vilket är ganska avancerade grejer för en som mig. Jag har liksom inte ens bidragit till något för mig själv! Jag har inte tjänat så värst mycket pengar. Jag har inte utvecklat en sundare livsstil, tvärtom, och jag har inte på något plan blivit en bättre person (definitivt tvärtom). Jag har inte lärt mig ens hälften så mycket som jag glömt bort. Det här magiska året jag legat efter, det som har orsakat mig så mycket utanförskap och tvivel och sorg. Det som jag hade "till godo", som mamma alltid sa, som jag skulle få göra något vettigt med efter gymnasiet. Vart har det gått? Såhär i efterhand, var det på något sätt värt det?

Kanske kommer jag att tycka det någon gång. Men just nu känns det senaste året som det mest ovärt tillbringade i mitt liv. Jag vet att det är helt fel med tanke på hur bra mitt liv har varit, vilka fina människor jag har omgett mig med och hur många glada stunder jag har haft. Jämfört med helvetesåren ur högstadiet (som stundtals var både socialt fruktansvärda och kunskapsmässigt fruktlösa) har det definitivt varit en dans på liljor (eller något annat som inte sticks). Men - skillnaden mot varje annat år i mitt livs historia, är att under det här har jag valt helt själv vad jag ska göra. Och med den vetskapen, och avsaknaden av någon opåverkbar omständighet att skylla på, blir pressen att göra något vettigt så enormt mycket större. (Som sagt, freedom of choice gör ingen gladare...)

Det måste vara något fel på mig. Jag är arton år och sjukligt stressad över hur lite jag åstadkommit och hur jag ska hinna med allt i världen innan livet tar slut och jag fyller trettio (typ).

Jag funderar över vad det beror på, den här pressen att åstadkomma något stort tidigt i livet. En idé är att det kommer sig av hur många människoöden vi utsätts för varje dag. De måste ju vara fler än dem våra föräldrar kunde ta del av, tänker jag, med Internet (betoning på sista stavelsen för optimal åldringsimitation) och allt det fört med sig. Alla dessa unga, snygga, smala, framgångsrika tjejer som tjänar årslöner varje månad innan de fyllt 20 ens - de kan omöjligen ha fått samma utrymme i gemene mans metvetande förr som nu. Och jag föreställer mig att de är en starkt bidragande orsak till den press jag känner att göra något vettigt med mitt liv; att bli någon, lyckas med något. Tillsammans basunerar de ut "kan vi, kan du!", men det peppar mig inte på något vis. När de orden når mitt medvetande har de redan dechiffrerats till "vi kunde göra det. Varför har inte du gjort det? Varför är inte du en tiondel så bra?". På samma sätt kan alla dessa miljarder fotobloggar driva mig till vansinne. De är inspirerande. De utvecklar mig och ger mig idéer. Men de är verkligen inte bra för mitt självförtroende. Inte alls faktiskt.

Kanske är det det det här handlar om egentligen: jag har dåligt självförtroende. Jag ser inte varför just jag skulle lyckas som fotograf, eller som någonting alls för den delen. Jag ser bara det som andra människor gör bättre än jag.




TLDR: Jag är stressad över att inte ha åstadkommit något vettigt under mitt "fria år" sedan studenten och velar mellan alla mina olika viljor som försöker styra min framtid, trots att jag vet att fasta planer och mål är en förutsättning för att jag ska vara tillfreds och kunna peppa. Jag känner en enorm framgångspress och skyller den på bloggvärlden, samt förklarar mitt velande beteende med att jag har dåligt självförtroende.