I dag liknade jag mitt hjärta med en diversearbetare.
Jag tänkte på dem som tidigt varje morgon går och städar upp i parkerna innan vi andra passerar förbi, på väg till jobbet. Det finns ett gäng människor som plockar engångsgrillar, tomburkar och plastpåsar som blivit kvar efter nattens festligheter, och även om vi inte tänker på det är det tack vare dem det är så snyggt som det är i stan. Jag tänkte mig att mitt hjärta är en person med just den yrkesrollen, att utföra ett viktigt jobb i bakgrunden utan att göra så mycket väsen av sig, men som har tröttnat fullkomligt på att ingen ser vad han gör. Därför fortsätter han nu, men envisas med att varje gång informera världen (mig) om att
NU HAR JAG FAKTISKT GJORT ETT SLAG
NU GJORDE JAG ETT TILL
I DAG VAR JAG LITE FÖRSENAD MEN JAG SLOG ÄNDÅ
OCH NU PASSADE JAG PÅ ATT GÖRA DET IGEN NÄR JAG ÄNDÅ VAR IGÅNG
...Och det kan bli lite tröttsamt i längden. Hjärtat borde väl fungera på samma sätt som antivirusprogram och annat - det ska bara finnas där och göra sitt jobb utan att jag behöver bry mig om det! Men jag kan inte sluta tänka på min puls. Den upptar alltid en mer eller mindre stor del av min uppmärksamhet, för att hjärtat slår för lågt eller för ojämnt eller för hårt. Jag whinar, förlåt. Jag vet att det finns människor på jorden med betydligt svårare problem än ett olydigt hjärta.
på temat: whine, mera whine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar