Pusslaren

En ögonblicksdokumentation.



vi är de hopplösa barnen i en möjligheternas tid.


vi som växt upp i en tätort på en sönderblåst slätt,
som väljer att gå i motvind för att slippa få håret i ansiktet och för att låta tårarna skölja skräpet ur ögonen
vi som byter ordförråd, språk och dialekter oftare än 201:ans buss avgår
som ändrar stavning på alla ord, och blandar blattesvenska med gaminguttryck trots att vi varken är invandrare eller spelnördar
vi som vågar vägra stureplansklubbar (men aldrig skulle erkänna att vi inte kommer in i vilket fall),
vi som dricker vodka i duralexglas och shottar apelsinjuice, bara för att det går
vi är de hopplösa barnen i en möjligheternas tid.

vi som känner oss osedda och ohörda som om ingen annan förstår oss
och som älskar tanken på att det kanske faktiskt är såna vi är
vi som älskar att analysera vår egen generation
och vi som är med varandra, egentligen inte alls för att vi passar ihop, utan helt enkelt för att vi inte passar någon annanstans
vi är de hopplösa barnen i en möjligheternas tid.

vi som älskar primitivitet, festivalliv och alla ord med "budget" framför
som är så miljöskadade att vi säger "kanske, om jag har cash" eller - ännu hellre - "nä tyvärr, jag är pank" oavsett om vi har pengar eller inte, bara för att inte verka för rika
vi som skäms så djupt över att ha det bra att vi hellre förnekar det, inte för att vinna medlidande, men för att åtminstone få tillbaka lite samvete
Vi som skjuter axlarna framåt så att nyckelbenen syns, för att det är vasst och vackert och värdefullt (som en kontrast till allt som är fult och fåfängt och fragilt)
vi är de hopplösa barnen i en möjligheternas tid.

vi som står stilla i en värld som snurrar runtomkring oss,
och som sedan går ut på natten och snurrar oss medvetslösa när ingen kan se
vi som älskar att sjunga med i låttexter som inte handlar om brustna hjärtan och förälskelsedraman,
utan som består av riktiga tankar och vackra formuleringar
vi som egentligen inte har särskilt starka åsikter,
men kanske något att säga ändå
vi är de hopplösa barnen i en möjligheternas tid.

vi som kompenserar och för alla skolkade idrottslektioner genom att festa oss utmattade, och för alla svalda ord genom att sjunga oss hesa
vi som tar svartvita foton när staden runtom oss lyser av färgglada neonskyltar
och vi som klär oss i färgglada mönster för att motarbeta den cementgråa värld som vi älskar
vi som är lite spruckna och kantstötta
och faktiskt älskar att vara det


vi är de hopplösa barnen i en möjligheternas tid.