Nästan färdigpackad...

I dag bär det av mot Borlänge och Peace & Love-festivalen för tredje gången gillt! De två tidigare åren blir svårslagna men jag ska göra vad jag kan. Efter söndag kväll får ni reda på om jag har överlevt eller inte. Ha det gött tills dess!

Såhär såg det ut vid ett tillfälle förra året. Eller egentligen två, om man ska vara petig. Creds till Gud för bilden, tror jag.

Killing sleep

Bakom det här myggnätet kan jag tänka mig att tillbringa många timmar till.

Värd sommarvärd

På midsommardagen sändes premiärpratet av säsongens Sommar i P1, ett heligt program med en oeröverlig plats i mitt hjärta. Jag och Nosen låg bakis och trötta hemma hos mig och lyssnade på Mark Levengood som var värd (i dubbel bemärkelse). Lyssna på podversionen här! (Jag vet att man ska kunna "höra programmet i sin helhet under en månad", men jag kan verkligen inte hitta den länken. SR skulle definitivt behöva en vettig webbdesigner eller sju.) Mark säger roliga saker och spelar väldigt blandad musik - framför allt en låt som jag fastnade direkt för: Cosmo Jarvis - Gay Pirates. Riktigt fint ^-^

Länge leve länge sen

Två bilder jag hittade på mig och min livskamrat, tagna i augusti förra året.

Drakflyg

En gammal bild från förra sommaren, tagen på en ö utanför Möja. Inget särskilt med den, och jag har inget särskilt att säga heller.

Vi skålar för en midsommar till

färskpotatis och sill,

som om tiden stått still:

Välkommen, välkommen hit

vem du än är

var du än är.

Thunderbird under the arch of Rain

Min kära kollega talade i dag om att se det stora i det lilla, och berättade om hur hon för många år sedan hade suttit på ett utedass som vätte mot syrénbersån med dörren öppen. Det var sommar och hade just regnat, och i en regndroppe såg hon hela regnbågen.

I dag regnade det också, vilket ni alla förhoppningsvis noterade. Själv skulle jag cykla hem från jobbet precis när skyfallet började och åskan drog igång. Få väder fascinerar mig så som åskan - för att vara en duva trivs jag ovanligt bra i åskväder -, så jag hade inget alls emot att trampa fram under en blixtrande och mullrande himmel. Efter två minuter var jag så genomvåt att jag inte hade anledning att väja för vattenpölarna heller. När jag kom hem tog jag en varm dusch och gjorde sedan riktig varm choklad för o'boypulvret var slut.

Efter middagen tittade solen fram och orsakade en snygg regnbåge över träden. Sedan tog jag en promenad med Charlie och såg miljoner små vattendroppar överallt, men inte i någon av dem såg jag en regnbåge. Det gjorde mig lite ledsen.


Song of the night blir en låt ur Guds spotifylista med folkmusiker som besöker Peace & Love: Morasystern av BOOT. Mitt tycke för folkmusik rår ingen på. :'3

Spårpuls

Min pappa har opererats i dag. Efter operationen (som var lyckad och gick väldigt bra i stort) så svimmade han. Mamma, som var där, berättade att pappas hjärta givit mig ett svårslaget bud:
20 slag per minut.
En liten utmaning sådär.

Boktips of the day

Jag nämnde att jag läst två böcker på samma dag i lördags, men talade aldrig om vilken den tredje som jag lånade på biblioteket var. Det är en bok av betydligt mer omfattande karaktär, som varit mycket omtalad och -skriven under det senaste året: Spill av Sigrid Combüchen. Den beskrivs som "en damroman" och torde i det avseendet knappast vara något för mig - däremot är den fantastiskt fint skriven. Den påminner mig lite om Fröken Smillas känsla för snö (av Peter Høeg). En mening som jag fastnade för:

"Med den lilla övernattningsväskan i handen gick hon uppför backen till mormors tegelhus, på vars fasad den taggiga vedväxten ännu inte fällt sina tusen vinterbär i annan röd nyans." (s. 44)

Pzl

Fotograf: Sara Vendel

Bättre sent än aldrig

Den dagen Lidingö tog studenten tog jag över tusen bilder, varav ungefär tre stycken bra. Fotade i min enfald på 1/200 s hela dagen och hatar mig själv i snitt fem gånger om dagen för det. Här är ett par foton i alla fall.

Mitt fotosjälvförtroende är litegrann i botten :c

Åh mitt hjärta, jag är inte förvånad

I dag liknade jag mitt hjärta med en diversearbetare.

Jag tänkte på dem som tidigt varje morgon går och städar upp i parkerna innan vi andra passerar förbi, på väg till jobbet. Det finns ett gäng människor som plockar engångsgrillar, tomburkar och plastpåsar som blivit kvar efter nattens festligheter, och även om vi inte tänker på det är det tack vare dem det är så snyggt som det är i stan. Jag tänkte mig att mitt hjärta är en person med just den yrkesrollen, att utföra ett viktigt jobb i bakgrunden utan att göra så mycket väsen av sig, men som har tröttnat fullkomligt på att ingen ser vad han gör. Därför fortsätter han nu, men envisas med att varje gång informera världen (mig) om att

NU HAR JAG FAKTISKT GJORT ETT SLAG

NU GJORDE JAG ETT TILL

I DAG VAR JAG LITE FÖRSENAD MEN JAG SLOG ÄNDÅ

OCH NU PASSADE JAG PÅ ATT GÖRA DET IGEN NÄR JAG ÄNDÅ VAR IGÅNG

...Och det kan bli lite tröttsamt i längden. Hjärtat borde väl fungera på samma sätt som antivirusprogram och annat - det ska bara finnas där och göra sitt jobb utan att jag behöver bry mig om det! Men jag kan inte sluta tänka på min puls. Den upptar alltid en mer eller mindre stor del av min uppmärksamhet, för att hjärtat slår för lågt eller för ojämnt eller för hårt. Jag whinar, förlåt. Jag vet att det finns människor på jorden med betydligt svårare problem än ett olydigt hjärta.

på temat: whine, mera whine

Lördagsläsning

I dag har jag lånat tre böcker på biblioteket och läst ut två av dem: Jag behöver dig mer än  jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket och När du blundar tittar jag (som Louise så fint rekommenderade). Båda av Gunnar Ardelius.

Ur den första boken:

"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som i stället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?" s. 73

"'När vet man att det är slut?'
'Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.'" s. 114

"Det är något grundläggande som saknas, något hon inte kan sätta fingret på. Det är som att de hela tiden häller på mer färgglatt strössel på en smältande mjukglass." s. 116

Ur När du blundar tittar jag har ju Louise redan plockat godbitarna. En till vill jag dock lyfta fram:

"Gå ingenstans förrän du vet hur beroenden bildas, hur mycket en människa kan bära innan hon välter." s. 97

These are the days...

Här händer rätt lite, jag vet. I mitt liv händer desto mer.

Jag hänger med kompisar, jobbar och seglar. I förrgår var jag på Södergarn och fotade solnedgången, slog studenter i kubb och åt marshmallows. I går var jag på Makalös sommarfest och drack spritzer, förlorade i boule samt fick en blomkvast för något min chef inte mindes (det var oerhört smickrande). På dagen hade jag dessutom vunnit en eltandborste som jag gick runt med i väskan hela kvällen, varför inte liksom. ^^,

Oh my God.

Wow. Titta på det här. Via Linateschphotography.

Lyssna!

Jag har knåpat ihop en sommarlista på Spotify som i princip uteslutande innehåller låtar som får mig att le. I en otroligt skön blandning dessutom. Tycker jag.

Han har funnit sig...

Häromdagen tänkte jag att när jag ser någon sitta på en solig fläck helt omgiven av skugga, ska jag ta en bild och döpa till En plats i solen. Samma kväll inträffade det. ^-^



*klick klick* :3

Sunny day

Såhär såg min söndag ut, ungefär. Fast egentligen låg jag mest på mage (för att kunna titta på & prata med fina Cicci), så nu är jag bränd på ryggen.

Om det stod i min makt

Det blev en lång lång natt, och mina tårar var varken bekärskade eller lugna.

Hjärtebekymmer

Ni som känner mig väl vet att jag ganska lätt blir stressad. Inte egentligen av att ha mycket att göra, utan framför allt när saker inte sker så fort och effektivt som jag önskar. Att flanera i lugn takt är otroligt jobbigt för mig, att äta långsamt i princip omöjligt. Just nu sitter jag med sjukt låg puls, och kan verkligen inte känna någon typ av inre frid! Och när jag blir mentalt stressad stör det mig ännu mer att kroppen inte lyder och ökar pulsen, utan envisas med att snitta 45 slag i minuten eller något annat omänskligt lågt. Dessutom tycker jag om när saker blir som jag förväntat mig. Att kunna planera och ha koll på vad som ska hända är (för att använda ett fint ord) essentiellt för mitt välbefinnande. Och jag menar, mycket kan man säga om mitt hjärta, men inte är det särskilt välplanerat och förutsägbart i alla fall. Det får mig att känna mig oerhört maktlös, och det i sig kan väl vara okej så länge den som har makten sköter sitt jobb. Men att vara fast under en chef som inte har en aning om vad han pysslar med, det känns inte helt tryggt...

Mera studentkort

I dag är det dags för den här Irmesorken att bli firad! Sin student tog hon redan för några dagar sedan nere på Öckerö, men i dag är det mottagning. Hon ska få lite presenter förstås, samt ett såhär fint kort!

Studentfredag

Alltså jag hade en så sjukt jävla bra dag igår att det nästan inte finns. Den var grym. Bättre än min egen studentdag, bättre än, fan, någon dag, det var bara åååh, underbart. Tog >1000 bilder bara på de två utspringen, och kramades och grattade och hängde godis och balonger runt halsen på folk. Jag åkte med på ett mycket välstyrt flak runt stan, och det var så varmt att jag inte ens frös på Lidingöbron. Efter en dusch med kläderna på gick jag på fyra olika mottagningar, och sedan åkte vi till en av öns bästa killar och festade tills solen gick upp tillsammans med hans sköna föräldrar. Jag hade sjukt kul.

Tack & grattis & jag älskar er!

Studentkort

För tillfället är jag förmodligen i full färd att flänga mellan fint folks studentmottagningar. Postar inlägget i förväg, så får ni se korten jag gjorde häromnatten till Nosen och Lisa! :]

På baksidan har jag klistrat fast det här kortet på mig och Nosen:

 

Sedan har jag ett kort till Lisa också!

Med mycket mer text än jag tog med. Tänkte att det ändå är teckningarna ni bryr er mest om :]

Favorit i repris!

Nästan alla mina vänner som inte tog studenten med mig förra året, tar studenten i morgon. Jag ska självklart vara med och fira - fotografera två utspring, åka flak, om allt går som planerat besöka fem (!) mottagningar och dessutom vara med på efterfesten. Och det roliga är att jag ser fram emot det nästan lika mycket som jag gjorde till min egen student. Det som framför allt ska bli väldigt skönt är att jag inte känner någon press att hela tiden vara lycklig och att allt ska vara perfekt. Jag är färdig med det där; regnig champangefrukost, långtråkig studentlunch och awkward farväl av klasskompisar man aldrig lärde känna. Jag har gjort det och det var inte den bästa dagen i mitt liv. Inför i morgon känner jag helt enkelt att det får bli som det blir, och bara det är väl ett steg i rätt riktning mot en lyckad dag.

Jag inser att jag låter rätt krass, egentligen är jag sjukt jävla taggad. Ååh. ^-^

Friska vinster!

Mitt jobb är roligt. Vi tävlar mycket förstås, och i dag sammanföll en hel massa tävlingar! Jag lyckades kamma hem följande vinster:



800 kr i resecheckar för att jag var bland dem med bäst timsnitt under maj, en biobiljett för att jag sålde flest DN-ordrar under maj (158 stycken!) och en lunchkupong för att jag sålde bäst under förmiddagen. Riktigt nice! :]

Om sommaren och (val)friheten och ångesten som genomsyrar alltihop.

En riktig sommardag är det när man kan cykla till jobbet på morgonen, cykla hem, flyga fram i en motorbåt i kvällssolen, ta ut hunden på en lång promenad och stå och prata med en kompis barfota på gatan klockan tio på kvällen, och aldrig ha på sig mer än shorts och linne.

Mitt "speaking of sommar" blev en ganska lång text, komponerad i samma ordning som tankarna formades i huvudet men ändå med en hyfsat röd tråd tycker jag. Läs om ni orkar. Det var åtminstone givande för mig att få ner det, strukturera upp det. Bara resten kvar, eller nåt...

Jag har verkligen, verkligen, längtat efter sommaren. Men någonstans känns annalkandet av den här ändå inte likadant som alla de tidigare jag minns. Det håller inte samma frihetskänsla för mig, för jag vet att det inte längre finns något utomstående som begränsar min frihet - det enda som upprätthåller min instängdhet är jag själv och min oförmåga till handling. Det är smått ångestframkallande. Och som jag har sagt så många gånger förut; det handlar inte om att jag inte vill någonting. Jag vill en massa! Jag vill flytta hemifrån. Jag vill bli grym på tyska. Jag vill lära känna en ny stad. Jag vill prova ett helt annat jobb. Jag vill lära mig att ta riktigt bra bilder. Jag vill se USA. Jag vill resa runt i Sydostasien. Jag vill se Afrika. Jag vill besöka Australien. Jag vill bo i Berlin. Det handlar bara om att jag inte vågar chansa och satsa på något av allt det jag vill. (Samt att jag inte har råd till någonting av det här egentligen. Det är en annan lite sorglig del i det här. Jag har jobbat i snart ett helt år och har nästan inga sparpengar.) Jag är så otroligt rädd att det ska bli fel, att jag ska komma på att jag vill göra något helt annat. Så i stället fortsätter jag att göra sådant jag egentligen inte alls vill. Det allra dummaste är att jag vet att jag måste ha saker spikade för att kunna njuta av tillvaron. Jag måste ha biljetterna bokade, oavsett om de går till Peace & Love, världsscoutjamboreen eller till Berlin. Detta "antingen blir det si, eller så blir det så" gör mig tokig. Jag måste ha bestämt mig. Ändå kan jag inte göra det.

Ibland känner jag mig dock lite närmre det där språnget. Stundtals ser jag det som inspirerande, allt detta jag vill syssla med: fotograferandet, språkandet, tecknandet, seglandet. Att sätta ytterligare en knappnål på min världskartas önskelista kan peppa mig till tusen - men vid andra tillfällen bara bli ytterligare ett tillägg i den oändliga listan över saker jag ännu inte upplevt. Lite så verkar jag fungera: jag ser inte möjligheter, saker jag har kvar att göra i livet. Jag ser bara sådant jag ännu inte fått gjort.

Jag kan fundera över vad jag har åstadkommit det här senaste året egentligen, och komma fram till att det i princip inte är någonting. Och det är inte bara det att jag inte har förbättrat världen eller någon medmänniskas livssituation, vilket är ganska avancerade grejer för en som mig. Jag har liksom inte ens bidragit till något för mig själv! Jag har inte tjänat så värst mycket pengar. Jag har inte utvecklat en sundare livsstil, tvärtom, och jag har inte på något plan blivit en bättre person (definitivt tvärtom). Jag har inte lärt mig ens hälften så mycket som jag glömt bort. Det här magiska året jag legat efter, det som har orsakat mig så mycket utanförskap och tvivel och sorg. Det som jag hade "till godo", som mamma alltid sa, som jag skulle få göra något vettigt med efter gymnasiet. Vart har det gått? Såhär i efterhand, var det på något sätt värt det?

Kanske kommer jag att tycka det någon gång. Men just nu känns det senaste året som det mest ovärt tillbringade i mitt liv. Jag vet att det är helt fel med tanke på hur bra mitt liv har varit, vilka fina människor jag har omgett mig med och hur många glada stunder jag har haft. Jämfört med helvetesåren ur högstadiet (som stundtals var både socialt fruktansvärda och kunskapsmässigt fruktlösa) har det definitivt varit en dans på liljor (eller något annat som inte sticks). Men - skillnaden mot varje annat år i mitt livs historia, är att under det här har jag valt helt själv vad jag ska göra. Och med den vetskapen, och avsaknaden av någon opåverkbar omständighet att skylla på, blir pressen att göra något vettigt så enormt mycket större. (Som sagt, freedom of choice gör ingen gladare...)

Det måste vara något fel på mig. Jag är arton år och sjukligt stressad över hur lite jag åstadkommit och hur jag ska hinna med allt i världen innan livet tar slut och jag fyller trettio (typ).

Jag funderar över vad det beror på, den här pressen att åstadkomma något stort tidigt i livet. En idé är att det kommer sig av hur många människoöden vi utsätts för varje dag. De måste ju vara fler än dem våra föräldrar kunde ta del av, tänker jag, med Internet (betoning på sista stavelsen för optimal åldringsimitation) och allt det fört med sig. Alla dessa unga, snygga, smala, framgångsrika tjejer som tjänar årslöner varje månad innan de fyllt 20 ens - de kan omöjligen ha fått samma utrymme i gemene mans metvetande förr som nu. Och jag föreställer mig att de är en starkt bidragande orsak till den press jag känner att göra något vettigt med mitt liv; att bli någon, lyckas med något. Tillsammans basunerar de ut "kan vi, kan du!", men det peppar mig inte på något vis. När de orden når mitt medvetande har de redan dechiffrerats till "vi kunde göra det. Varför har inte du gjort det? Varför är inte du en tiondel så bra?". På samma sätt kan alla dessa miljarder fotobloggar driva mig till vansinne. De är inspirerande. De utvecklar mig och ger mig idéer. Men de är verkligen inte bra för mitt självförtroende. Inte alls faktiskt.

Kanske är det det det här handlar om egentligen: jag har dåligt självförtroende. Jag ser inte varför just jag skulle lyckas som fotograf, eller som någonting alls för den delen. Jag ser bara det som andra människor gör bättre än jag.




TLDR: Jag är stressad över att inte ha åstadkommit något vettigt under mitt "fria år" sedan studenten och velar mellan alla mina olika viljor som försöker styra min framtid, trots att jag vet att fasta planer och mål är en förutsättning för att jag ska vara tillfreds och kunna peppa. Jag känner en enorm framgångspress och skyller den på bloggvärlden, samt förklarar mitt velande beteende med att jag har dåligt självförtroende.

I'd rather be a comma than a full stop

Jag mår så fantastiskt bra i dag. Otroligt fint väder, bra försäljningsresultat (ja, jag har jobbat fastän det är nationaldagen), god födelsedagsmiddag med jordgubbar till efterrätt följt av trevlig hundpromenad med min roliga kusin. Dessutom har jag gjort dagens goda gärning! På jobbet vann jag nämligen en massa godis som jag egentligen inte alls ville äta upp. Det gav jag till en gubbe som satt på en bänk i solen och log åt mig! Win win, han får äta choklad och jag slipper få karies och diabetes. (Okej det kommer jag sannolikt att få ändå, shhh.)

...och sedan en ny Coldplaylåt på det, liksom. För mycket av det goda kan vara underbart.

Grönt

Grässtrån på Ekskär i torsdags.

Vi hade till och med tur med vädret.

Jag har varit på seglingshajk med ett gäng fina fockers. Under fyra dagar har jag - utöver seglat förstås - spelat munspel, sjungit, spelat kort, fotograferat, lagat mer eller mindre udda maträtter på stormkök, missat lillebrors födelsedag, köpt glass på Möja, badat varje morgon, inte gått på grund, ätit äppelmos med gröt, blivit brun, legat på fördäck, råkat bryta min spork i två delar, lyssnat på Coldplay, lutat så att vatten sköljde över relingen, blivit genomblöt av svallvågor, torkat igen och stundtals skrattat så att huden i mitt solbrända ansikte gjort ont.

Läpparna ömmar och huden fryser efter all sol. Det mesta är uppackat och snart serveras det middag här hemma, och det slår mig att hjälp vad jag är trött.