Ord att spara på.

Gamla texter ur utkastet på mobilen:



Mihi, ligger och typ lyckogojsar in mig i täcket i pepp över hur fantastiskt åzm människor jag lyckas få tag på. Och hålla fast i. Mitt ansikte är helt ofrivilligt en knäpptyst XD i mörkret. :3



Jag går hellre barfota, då det gör ont att stå still,
Än i skor men med skavsår, då varje steg är en plåga.



När ånghästen gnäggar så att det skallrar i fönsterrutorna
Och min tinnitus överröstar fågelkvittret utanför



Du sa rädslan den går över,
Men den där oron stannar kvar -
/ Jocke Berg <3

Insåg först i kväll att det kom från en Kentlåt på Röd som jag inte lyssnat på.
Just nu ligger jag i tältet, som är fullt med skit och i total oordning, där allt är kallt och fuktigt. Jag har sår efter en allmänt spårad (men mycket bra<3) konsert, mina ben gör ont av trötthet och ögonen svider. Med öronpropparna i lyckas de svajande tonerna från min egen tinnitus nästan överrösta musiken, fyllesångerna och skriken utanför.
Jag gråter utan att riktigt förstå varför, men känner mig fruktansvärt ensam och önskar mig inget hellre än en lång varm förstående och tröstande kram. Men ingen i campet är det minsta nykter, så det får va.
Ninen är här i alla fall.



Lyckligaste stunden på mycket länge:
Josse dansar tryckare med Sverker, Karla med Samuel och Jag med Gustav, till Listen to your heart på bryggan i Djuphamn.
Och jag tänker att 'fan vad jag är lycklig, som har allt det här. Alla dom här.'



Och en jag krafsade ner för hand:

Och hon stod där på klippan,
med sitt blekta hår slickat över huvudet
och solglittret i vattnet ett par meter nedanför
Med det nöjdaste leendet jag sett hos henne
så stolt över att ha besegrat en liten, liten rädsla
om inte för alltid, så åtminstone för den här gången
och mungiporna drogs uppåt av adrenalinet
men kanske också av en liten, liten skugga av skam
över den där lilla, lilla rädslan, och svagheten den lockade fram
som hon annars kämpar så hårt för att dölja
och hon rynkar näsan på ett särskilt sätt och säger:
"Jag flög."