Sitter och kollar blogginlägg från maj -08. Funderar lite på hur jag levde.
Då snittade jag fyra blogginlägg om dagen, städade hos Bästemor varannan vecka, jobbade med biologigrupparbetet, sms:ade med F, hade underbart svenskaprojekt och åt nyttigt så att kläderna blev för stora. Mitt humör var en sinuskurva (fast jag kunde bara andragradsfunktioner) och jag längtade, paintade, samlade ord, poetade mig (ganska ofta, även på tyska), jag ritade, plåtade i skolan och var opeppad och uppgiven.
Citat:
"Jag är inte ens hungrig. (Det är fan sensationellt med tanke på mitt näringsintag den här dagen) Jag har fortfarande inte öppnat kemiboken sedan i torsdags och har - sorgligt nog - inga som helst planer på att göra det heller. Jag måste verkligen fixa med biologin, för de andras skull, och så borde jag öva lite inför engelskadebatten som hålls imorgon. Och jag ska argumentera emot dödshjälp... Hur ironiskt kan livet bli på en skala?
Dödödödödödödödödödödödödö!
Det är bara så otroligt svårt att dö när man inte lever."
(Härifrån)
...Då var det standard att vilja dö, allt var mer eller mindre meningslöst och självmord var liksom "chicken exit" som jag alltid bar med mig i bakfickan. Så är det inte riktigt längre. Jag har sedan det här årets start, något överraskat, kommit på mig själv med att faktiskt inte vilja dö, och jag tror mig ana varför.
Godnatt ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar