Venecia

Okej, fortsättning på föregående inlägg:

Resan gick väl som planerat förutom att vi missade tåget från Bolzano och fick ta ett annat. Vi glassade runt i Venedig hela eftermiddagen, åt god mat + glass samt kollade på turistprylar i stånden. Dagen efter ägnades åt ännu mer turistande (måndag, om jag inte har fel), vi var bland annat inne i vad vi kallade Basilusken alt. Basilisken (alltså basilikan vid san Marco-platsen, en fet stor kyrka). Där fick man inte ha bara axlar eller knän, och vi som visste det hade ganska roligt åt alla mobboffer som stått i den feta kön en halvtimme och sen inte fick gå in. Vi tog siesta mitt på dagen, och på eftermiddagen var vi ute igen och hade party. Vi åkte lite bussbåt bara för att det var mysigt, jag köpte en Gucciväska (äkta fejk :P) som försäljaren försökte kränga för 75 euro men som jag fick för 15. Det gjorde min kväll allmänt lycklig.

På tisdag morgon var det dags att plocka ihop allt och packa, jag måste säga att jag lyckades över förväntan (fast mamma hade typ alla smutskläder... hm, känner att jag har köpt en del grejer? :D) med att få ner alltihop i väskorna. Vi tog bussbåten igen, ut till ett ställe lite längre bort där det fanns nån konstutställning som mamma och pappa tyckte att vi kunde gå på. Den kan nog beskrivas med många ord, men det bästa är konstig. (Konst-ig, för säkert är det real art, bara det att vi inte kan ta det till oss.) Eller som mina kära päron säger för att uttrycka sig mer diplomatiskt: Det är svår konst. Vilket ju också stämmer... Den gick i alla fall ut på att olika länder hade bidragit med varsin byggnad med konst inuti, och jag och Pelle fastnade definitivt för det nordiska huset. Där inne fanns en stor vägg helt täckt med dart-tavlor, och det fanns hinkar utställda fulla med pilar. YEAH! Där underhöll vi oss i säkert en halvtimme, medan mamma och pappa fortsatte att konst-a sig. Vi käkade lite där, och sen åkte vi tillbaka till hotellet för att plocka upp packningen och åka till busstationen. Där tog vi flygbussen till aeroporto.

(Måste bara skriva om det eftersom jag inte har någon annan att prata med det om, och förmodligen är det ingen som läser bloggen just nu i alla fall, och det kändes ganska speciellt:)

På flygbussen fick vi ingen sittplats, för även om det fanns säten lediga så var vi tvungna att stå upp i det större utrymmet och hålla i alla väskor så dom inte ramlade. Ganska nära mig satt en tjej och en kille bredvid varandra, tror jag i all fall, och efter några hållplatser reste sig tjejen och gick av. Bredvid killen fanns nu ett tomrum som han först placerade sin plastpåse på och började krångla med den. Sen mötte han min blick och frågade utan ord om jag ville sitta där, något som jag tackade nej till eftersom jag hade mina väskor. Men efter det var det som om ett gummiband var spänt emellan oss, vi hade en kontakt som... äh, vafan, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Men det var väldigt intressant att se, hur vi liksom kollade på varandra men hela tiden lyckades missa varandras blickar (fast man känner när någon tittar på en, och man ser det i ögonvrån). Lyckan blev total när det visade sig att han också skulle hela vägen till flygplatsen, och den där speciella kontakten bröts inte förrän han gick åt andra hållet och bara kollade på mig någon gång.

Förlåt, nu ska jag sluta låta sådär... djup. Var var jag någonstans? Jo, på Marco Polo airport, allt gick väl ganska bra på hemresan. Förutom att mitt säte på flyget satt helt löst, det kändes som om det var förenat med livsfara, men flygvärdinnorna totaldissade min skepsis och jag fick tyvärr inte den glassiga platsen i business class-avdelningen som jag drömt om. Sorg.

Vi käkade lite nyttig mat från Burger king (första gången jag ätit på Burger King!! Mobba mig, det var väl i alla fall en upplevelse.) och hoppade på nästa plan, och vi kom hem till Stockholm igen.... (/Mauro Scocco) med allting i behåll och allt bagage i väskorna. Lycka!