Helg

Tjo ♥

Det finns en jukebox på skärsätragården (den enda jag sett i hela mitt liv tror jag, och jag har aldrig ens sett den in action...), och där fanns en låt som hette Suicide Blonde. På något oförklarligt sätt kände jag mig djupt berörd och träffad av titeln... ;)

Vi fick inte sova särskilt länge igår morse eftersom jag hade innebandymatch. Paula, Linnea, Karin och Lovisa fick bädda och diska själva. Matchen gick inte ens bra, jag släppte in två skitmål i början och det var tack vare utespelarna som det slutade 2-2 (på något sätt känns det i alla fal lite bättre när 10 pers lyckas kompensera för mina fel... alltid något?). Jag lovar att det var för att inte David var där :( Och det finns knappt något jag hatar mer än att höra matchen blåsas av, tänka "jag hatar mig själv" och sen få höra att man spelade bra (?!). Jag vet inte om andra förstår hur falskt det låter i mina öron, även om det är väl menat. Jag tror inte det, med tanke på att jag knappt förstår mig själv.

Maybe you want her, maybe you need her
Maybe you started to compare to somone not there...

(Bara för att jag hade den på hjärnan hela bandymatchen och tänkte på någon inte där, och för att jag diggar rösten hos sångaren i The Fray....)

- Sometimes the hardest thing and the right thing are the same -

Direkt efter bandyn var jag hur som helst tvungen att åka till nya scoutlokalen och bära grejer och dela informationspapper. Jag stannade inte så länge utan cyklade hem igen och gjorde ett tappert försök att plugga innan jag fixade mig för kvällen. Snodde en skjorta av pappa (jag är så snäll =D), bar med strumpbyxor, skärp och skinnjacka. Så åkte jag till min kära kusin som skulle ha födelsedagsmiddag :) Kände typ inte en människa så det var en lättnad när Viktoria kom, som jag i alla fall har träffat några gånger. Vi käkade pastasallad och chokladkaka, socialiserade såklart och insåg att stan är ganska liten ^^ Bland annat påstod en tjej (som jag verkligen inte hade någon som helst aning om vem hon var) att hon kände igen mig, och vi kom fram till att vi varit på samma Robinsonhajk på Vässarö sommaren -06... Hon var med i Drakarna, de som hade så många bra hejaramsor, och kände killen som sprang runt med "Pök 10 kr" skrivet med solkräm på ryggen... Så vi hade mycket minnen att prata om :P Det finaste var att hon högljutt pratade om mina forna äventyr i tält, så att alla öriga människor involverades i mitt liv...XD Jag lånade även familjens systemkamera och lekte lite. Efter ett antal elaka pikar gentemot mina extrema teknikskills kände jag mig manad att gräva fram fotografen i mig, så jag gick ut på balkongen och lyckades efter en stund lista ut hur att ändra exponeringstiden. Fick faktiskt en del bra bilder på den otroliga utsikt som de tvåtusen trappstegen upp mot huset bjuder på, och många gånger om kompenseras av... Fast de ligger ju kvar i kameran där så jag kan inte publicera dem. (Lika bra det, right?) Kul var det i alla fall :) Efter det var jag återinkluderad i sällskapet under namnet Malin the photographer, och slapp fler pikar... Jag tog 23.30-bussen hem för att orka plugga dagen efter, gick hem från centrum och slaggade direkt ^^



...Och jag tror faktiskt att det spelade viss roll. Annars lär jag inte ha kommit i säng förrän 2, och det skulle knappast gynna mig inför allt pluggande som legat framför mig den här dagen. Fattar inte hur jag ska orka allt! Grejen är att jag har tiden, bara inte energin. Har nu gjort klart all matte i alla fall, och lite kemi, så det är bara svenska och historia kvar... Och de kan man säkert göra någon annan gång... Typ nästa helg... (eller inte, då ska vi på kryssning, men plugga gör man, öh, i hytten under resan! *optimist*)

Jag har funderat på hur misslyckad man måste vara för att få förtjäna att dö, och slippa göra det med dåligt samvete. (Det dåliga samvetet av att ge upp och ta chicken exit, inte av ogrundat medlidande) Liksom, finns det en kvot som man måste uppfylla, ungefär som en uppgradering av DISA-poängen då Catrins kontor är ersatt av helvetet?

Jag känner nämligen att jag har uppfyllt den kvoten för ganska länge sedan. Och om man tror på karma, vilket jag säkert gör med tanke på att jag tror på typ allt inklusive spöken, jultomten och Gud, och tänker sig (V-et i rövas: visualisera) en lång lista med plus och minus på varje dag, typ som man, om man är duktig, gör när man bokför sin ekonomi, så slutar alla mina dagar på minus! I ekonomin kanske man en månad går lite back och vet att man kompenserar för det nästa månad. Men det gör aldrig jag! Varje dag slutar på minus och mitt totalkapital är nu nere i så enorma negativa tal att jag behöver tiopotenser för att kunna hålla reda på allt, vilket ju kan kännas lite nedtyngande, eller? Tror att siffran ligger på ungefär -2,7 gånger 10 upphöjt i 42. Och värre lär det bli...

Det har varit en allmänt grå dag. En lång dag, i den döda sidan stan. Och vi tar oss aldrig mera dit igen ändå, right? Till den där platsen där lyckan lever och dit alla längtar? Men säg att allt är bra.

Sitter och käkar godis, lyssnar på The Fray och funderar på att kika på Andra avenyn på svt.se i brist på bättre underhållning. Jag orkar bara inte plugga... Det här suger! Jag har i alla fall fått låna en roman av mor till engelskan. Alltid något.

Tjo & puss, lev väl barn ♥

Och ursäkta, men vem är det som vill göra mina läxor, tycker att det är kul att läsa om mitt liv och dessutom påstår sig älska mig? Namn tack. Anmäler du dig inte direkt till psykvården så gör jag det åt dig. ♥ (antar att du känner mig så pass väl att du tar det där som en komplimang)