Nu är det skrivet i damm.
Förmodligen håller det längre än något skrivet i en bergshäll vid Kottlaklipporna i alla fall... Med tanke på den här familjens städentusiasm. Eller snarare avsaknad av sådan.
Min mamma tycker inte om att jag skriver på kökslampan. Jag är böjd att förstå henne.
Någon som känner för att förstå mig då?
1 kommentar:
Ibland kommer jag på mig själv med att älska sådant jag skrev för riktigt länge sedan.
Ibland kommer jag på mig själv med att vara glad åt min blogg.
Skicka en kommentar