♥

När jag hör den här skivan från Spirited away, tänker jag bara på ett enda tillfälle.

Det var en dag tidigt i somras, innan skolan hade slutat. Jag hade varit på Smeduddsbadet med vrg-flickorna hela dagen, vi hade picknick lyssnade på musik i ipodhögtalare, jag fotograferade massor och Pajen klippte mitt hår för första gången. Det var en sån där perfekt och underbar dag - perfekt och oförstörbar. Jag och Pajen skulle laga nudelwok åt min familj sedan på kvällen, och när vi var klara tyckte pappa att det såg ut att bli alldeles för mycket mat för oss fem så vi inviterade Nosen att komma och hjälpa till. Men Nosen tog lång tid på sig - när han till slut kom hade vi redan ätit, och maten var nästan slut. Han fick i alla fall det sista, och sedan ville han visst ta en sväng förbi badberget där det hängde folk. Jag och Paj var sådär halvpepp, ni vet som man kan vara efter en perfekt dag i rädsla för att den inte ska sluta perfekt, men vi sa till varandra att vad som än händer i kväll, har vi fortfarande haft en helt perfekt dag, och det kan ingenting ändra på. Väl framme vid Kottla fastnade vi bland flaskor och sifoner, och jag snackade med en kille jag inte träffat sedan dagis. Vi kom att tala om mitt hår och Paj och jag såg varandra i ögonen och skrek exakt samtidigt: Vem var det? Vem var det som klippte?! och skrattade nästan ihjäl oss. Jag minns att jag ringde hem och bad lillebror hälsa pappa att vi kanske kommer lite senare än vi hade sagt, typ ett eller så. Pajen och Gud strulade järnet under större delen av kvällen. I junidimma, precis innan solen skulle vända upp igen, följde Paj, Nos och jag med hem till Gud, där Paj och han hamnade i hans säng och jag och Nosen i hans bäddsoffa i rummet bredvid. Hela natten spelade Spotify ur Joe Hisaishis repertoar, och eftersom vi inte hade premium så kom då och då avtändande reklaminslag om bland annat bostadsrättsköer, som vi sent kommer glömma.

Klockan halv sju på morgonen vaknade jag och gick upp och fick liv i Paj, som hade en våldtäktsvarnande fläckig hals, och vi vandrade hem genom morgonsolen.

Det är lite fantastiskt hur en del dagar verkligen blir helt perfekta, helt oförtjänt och omotiverat.
Ganska mycket fantastiskt, för att vara ärlig. ♥