Om den rådande skärpedjupshetsen

Jag pratade med min pappa i kväll om fotografering, och om han trodde att man kunde känna igen att en film är gammal för att man inte hade kameror med lika stor bländare och därför fick betydligt längre skärpedjup. (Detta var något jag själv reflekterade över när vi såg All the president's men, från 1976, på sommarbio.) Han sa att han trodde att det snarare handlar om trender. Det kan man väl tro på, eftersom han sedan sin fotoera för ~20 år sedan säger "dåligt skärpedjup" om det vi i dag kallar "kort" eller, i vissa fall, till och med "bra".

I vilket fall var vi överens om att vi är fruktansvärt utled på den hysteri som råder kring det korta skärpedjupet. Han berättade att på hans jobb är varje bild de använder i reklamsammanhang eller annat av samma karaktär: en suddig förgrund, ett objekt som är suddigt närmast, i fokus och sedan otydligt igen, och så en suddig bakgrund. Jag själv ser väl mest av det i bloggvärlden - en bild ses som fin så fort där finns lite bokeh eller kinden i ett ansikte är suddig. Men hur snyggt är det egentligen när bara ett öga är i fokus? Jag har en teori om att föreställningen att korta skärpedjup är det enda rätta för porträttfotografering (eller egentligen över huvud taget fördelaktigt), beror på att man brukar säga att 50 mm är den optimala brännvidden för porträtt. Detta kommer sig ju av att man slipper den förvrängning som vidvinkel och telezoom medför, men eftersom fasta 50 mm-objektiv ofta har bländare 1,8 blir det ett naturligt val att fotografera porträtt med. Fast det ser fasligt onaturligt ut, tycker jag, och är föga smickrande för modellen. Utan att höja allt proffsen skriver till skyarna kan jag ju nämna att Scott Kelby, författaren till boken Digital fotografi, rekommenderar bländare 11 till porträttfoto.

Visst förstår jag att man inte vill ha en orolig bakgrund som stör och tar uppmärksamheten från modellen. Men för det krävs inte bländare 1,8, särskilt inte när personen i fråga står upp, och framför allt inte mot en redan jämn bakgrund.

Själv använder jag ofta största bländaren, betydligt oftare än jag behöver. Det är väl delvis för att kamerans autoinställningar bländar ner så mycket att bilden får rörelseoskärpa, och delvis för att jag ofta behöver det för att slippa dra upp ISO mot skyn. Men jag tror jag ska försöka minska på det i framtiden, framför allt när jag tar blixtbilder. För ärligt talat, hur snyggt blir det tycker ni?

Lånade en bild från StockholmStreetStyle som exempel. De fotona brukar för det allra mesta vara äckligt snygga (om än kännetecknade av detta korta skärpedjup som tagit över fotovärlden). Men just här tycker jag inte att suddigheten passar in. Med en rejäl och bra blixt har man alla gånger "råd" att blända ner så pass att även ärmarna på hennes blus kan vara i fokus. Men man gör det inte.

Så, summa summarum:

- Kort skärpedjup är snyggt ibland, men det blir lätt för mycket enligt mig.

- Jag använder det mer än jag behöver och planerar att ändra på den vanan.

- Jag respekterar alla för deras fotograferingsstil.

Det var typ det. Puss!