Det känns som att jag är inne i ett stim.

Allt kraschar just nu.

Vänners livsglädje och förhållanden faller som dominobrickor runtom mig. Jag drunknar i travar av skolböcker och uppgifter, och kvävs av all stress de orsakar.

Induktioninternationellarelationerinreresistansreportageetikmoralcitattaltrainingassignmentdervorleserfemtonglosorgtestläxförhörutkastkällhänvisningdiscussionmottagaranpassningjagdörjagdörjagdör

Dessuton beter sig min dator allmänt müstiskt. I dag tog Vista helt spontant bort volymkontrollen, vilket tvingade mig att återställa några inställningar. Det i sin tur innebar bland annat att alla mina skrivbordsikoner försvann. Jag försökte sedan spara en helt vanlig .docx-fil från skolmailen med Firefox, misslyckades och tänkte försöka med Internet Explorer. Försvunnet. När jag till slut hittade en liten genväg (eftersom det inte ligger någon bland program i Startmenyn) och får upp Explorer, stängs den ner direkt. Innan startsidan hinner visas. Så jävla vackert. Jag hatar den här datorn. Så fantastiskt mycket att jag fantiserar om vassa hackor och hammare att massakrera den med. Och jag hatar Windows Vista. Så fantastiskt mycket att jag fantiserar om på vilket sätt man kan utplåna ett så ondskefullt system fullkomligt... Men jag kommer inte på något. Det hela kommer sluta upp i ett "sköt dig själv och skit i andra" - jag köper en bra dator och installerar Linux och skiter i alla stackars satar som fortfarande sitter och sliter sitt hår framför sin burk med Windows.

Det gäller bara att få tummarna loss.

Jag ser tunneln vid ljusets slut, och mitt glas är fan inte ens halvtomt. Jag har vält ut det.