Mjau, lördag! Blev ondsint väckt klockan 10 av min kära familj som behagade sätta på slalomåkningen på TVn på högsta volym. Typ hälften av alla åkare hade missförstått tävlingens mål, och började göra gymnastiska övningar såsom kullerbyttor och annat, mitt i backen. Inte vidare fiffigt... Sen åt jag lördagsfrukost:) (=rostat bröd, te & müsli) och städade=/, gick ut med kaninen i trädgården och dammsög halva huset. Åt potatisplättar till lunch, mums! Ikväll blir det party i breviks lokal, går runt och är lite halvnervös sådär. Borde nog ha uppsatt hår...
Jag lyssnar på låtar från en skiva som heter Greenpeace - Rainbow Warriors. Den är bra:), gamla mamma-låtar sådär. Känns ganska bra att jag har prov på genetik på måndag utan att ha pluggat ett skit. Blir väl imorgon... eller nåt sånt.
En 21-årig kille från Frankrike kom in på vår lektion igår, och ville att vi skulle fråga saker om honom. Han lovade att svara på varenda fråga, som om det vore något magiskt, som om vi bryr oss 0m när han förlorade oskulden, vilket han verkade tro. Och jag bara satt där vid bordet och önskade att han kunde gå ut så jag kunde få börja läsa någon gång. Men han nöjde sig inte förrän han fått höra någon i klassen ställa en fråga om hans liv. Han berättade lite smått om sig själv, och anförtrodde oss att sexorna vågade fråga och prata mer än vi, som om det var en nyhet. Som om vi inte visste att varenda jävla klass är bättre än vår. Till slut ställde någon duktig tjej en fråga, jag ställde nog en jag också, i ett försök att rädda honom litegrann - han befann sig i en så otroligt pinsam situation - men jag var verkligen inte intresserad. Och - det är sant, och jag skäms för det nu - jag skämdes över att han stod där, mitt i klassrummet, och talade om för oss att han ansåg att vi borde vara intresserad. Och det var då som jag insåg hur djupt inpräntad jantelagen ligger, vi föddes till den och kommer dö till den och hela livet kommer vi gå runt och tänka “Tro inte att du är något, tro inte att du kan något. Tro inte att du är intressant eller att någon skulle bry sig om vad du tycker”. Och det är himla sorgligt. Visst är jag imponerad av att han inte verkade så generad över att stå där inför en totalt ställd klass, men jag förstår inte hur han kan. Tror han att vi tycker han är intressant? Han sa nåt om att spela in en film i skolan, och sa uttryckligen också att vi borde vara intresserade av att spela i den. Och nu skäms jag på riktigt, inte bara för honom, mig och min klass utan för hela jävla skolan och alla fucking elever. Tror inte en enda var där i cafeterian för att höra om hans filmprojekt. Ingen vill ödsla tid efter skolans slut på en (ioförsig ganska snygg) dåligt engelsktalande fransman som tror han är nåt. Ingen. Tänkte jag, och gick hem till den gråa villan jag lärt mig kalla hem. Hem till kvinnan jag lärt mig kalla mamma och rummet jag lärt mig kalla mitt. Till tystnaden jag lärt mig kalla livet. Och tänkte över min oskrivna lag.
Det är lite konstigt egentligen, hur vi är uppfostrade.
Hejhej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar