Jävla nittitvåa!

I dag har jag upplevt inte mindre än tre (<3) traumatiska situationer kopplade till min ålder, inom loppet av två och en halv timme. Först fick jag veta att han som har Treat (där vi ska leka retroskiva) var mycket opepp på att hjälpa 17-årig Pzl att fira sin student. Sedan berättade vår nästan-mentor om en fett cool grej man kunde vinna då man fick åka fem veckor till Fulbright i USA och typ vara nördig och cool, helt gratis. Hade man bara fyllt 18 så var det fritt fram att ansöka! Sedan var det samhällskunskap, och läraren snackade som vanligt om Anna Lindh-biblioteket. Det är jättebra, framför allt när man behöver aktuell information om internationella relationer. Alla över 18 får skaffa lånekort där.

Alltså gissa om jag får damp.

Härmed svär jag, dyrt och heligt, att om åldersgränser används lika flitigt och undantagslöst om 20 år som de görs i dag, så kommer jag aldrig att sätta mitt barn i en klass året över. Det är så jävla värdelöst att alltid vara för liten.

Det började redan på mellanstadiet, när vi skulle börja gå till fritidsgården på eftermiddagarna. Eftersom jag var född fel år fick jag inte gå med klubbarnen, utan "på bricka" som det hette. Det betydde i princip: ingen kollade om jag var där eller inte, jag fick köpa melliskuponger, jag fick äta mellis en halvtimme efter klubbarnen (d.v.s. alla mina kompisar), och jag fick definitivt inte följa med på resorna till Gotland eller liknande.

Sedan har man ju fått höra en del roliga saker genom åren, som till exempel i en dispyt med en kille i klassen i nian: "Jävla nittitvåa!" Jag: "Wale, är det det sämsta du har att säga om mig?" Han typ "Öh.... aa..." ^^,

Och så nu då. Fler och fler kompisar fyller 18 och börjar gå ut på helgerna, de snackar om vilka ställen de går till och vilka listor man ska skriva upp sig på och vilka killar de träffar och vilka drinkar de dricker och hundra andra grejer. Själv sitter man där som ett fån och har absolut ingenting att tillföra. Fast allra värst är ändå 18-årsmiddagar. Man kommer dit vid 7-8, och hela middagen är som en slags förfest och taggning inför utekvällen. Redan vid 9-10 börjar folk vilja röra sig därifrån för att komma fram till den aktuella klubben medan det fortfarande är gratis inträde, och då står valet mellan att antingen åka hem och hitta någon annan att tillbringa fredagnatten med, eller följa med och åtminstone försöka komma in (men ärligt talat, som simpel värdelös 17-åring utan vare sig falskleg eller särskilt god övertalnings/skådespelariförmåga, hur stor är chansen?). Och även om dessa 18-årsmiddagskvällar blir ganska värdelösa känns det ju grymt taskigt att inte komma. Så man håller god min.

Ibland.

Fast det är jag egentligen rätt dålig på, som många av er säkert känner till.

Att jag inte får rösta när alla mina andra kompisar gör det kan jag ta, på nåt sätt, politik är ändå inte min grej. (Läs: jag är så oinsatt att det är till allas glädje att jag inte röstar)
Men att få fira sin egen student, som man tar en gång i livet, hade varit rätt nice.