Jag har idag fått höra att man kan skicka ett brev till Tomten på adressen 17300 Tomteboda. Som ni kanske förstår är han sponsrad av posten (som ju har sitt kontor där)... Funderar på om det inte vore värt ett försök ändå, han kanske har lust att ge mig den där segelbåten jag aldrig kommer få av mamma och pappa.
Vi pluggade på biblioteket vid Medborgarplatsen, åt kebab till lunch och tillbringade eftermiddagen på skolan där vi jobbade stenhårt på rough draft-en vilket - som alltid - firades med en brownie på Seven efteråt.
Leken "Jag har aldrig" har vi nog alla lekt någon gång (utom Olivia som inte hade det innan kvällen hos Sofia ;D). Här kommer dock en annorlunda, en aning mer negativ variant:
Jag ska aldrig.
Jag ska aldrig bli radiopratare. Jag ska aldrig sitta och skämma ut mig inför miljontals människor och ha jätteroligt tillsammans med min radiopratarkollega åt någonting som ingen av lyssnarna förstår. Jag ska aldrig tvinga mig själv att stå ut med samma jävla femton låtar som spelats sönder om och om igen sen midsommar, eller ännu värre: sen julen -97. Eller -77. Jag ska aldrig sitta och vara jättepressad och antingen försöka säga allting jag vill dubbelt så snabbt som jag borde, eller i syfte att fylla upp tid, säga allting med halverad hastighet och med vad jag hoppas är "effektfulla" tystnadspauser mellan vart och varannat ord. Jag ska aldrig behöva vara påtvingat trevlig mot jobbiga människor som ringer in till ett mitt-i-natten-program och berättar halva sin ointressanta livshistoria som ingen vill höra, jag ska aldrig föra fåniga tävlingar under sändningstid dit folk ringer in och jag ska aldrig, aldrig behöva gå upp klockan fem för att underhålla morgontidiga människor på väg till jobbet och låtsas vara pigg och glad och lycklig fastän jag i själva verket bara är trött, bakis och less på allting.
För övrigt blev mitt resultat på jobbafrisk.se/yrkestestet polis. Jag är inte ett dugg förvånad men inte helt nöjd; polis är inte den mest smickrande benämning jag fått i mitt liv. Det har alltid haft en högst negativ innebörd att, som min lillebror kunde bli, kallas Polis och man fick oftast höra det när man påpekat något onödigt och varit en besserwisser eller rättat andra för något man själv gör fel. Så att... jag hoppas faktiskt att jag inte blir polis. (Det blir nästa "jag ska aldrig..."! ;D) Jag vill inte slåss mot galna fotbollshuliganer, jaga ärketjuvar i biljakter liknande dem i James Bond eller förhöra ungdomar som stulit grejer från en affär.
Jag har alltid tyckt att en av de stora nackdelarna med mig är att jag vill aldeles för mycket, så det känns skönt att kunna stryka några punkter från listan med alla tänkbara yrken att satsa på.
Annars har jag en idé om att skaffa en jättelik tidvändare i stil med Hermiones fast mycket tuffare, och sen leva livet på alla olika sätt jag vill. Till slut kommer ens livshistoria se ut som ett stort träd, som börjar med födseln och sedan grenar ut i helt olika liv: ett som knarklangare i Los Angeles, ett som elitfriidrottare för svenska landslaget och ett som dagisfröken för en Ur & Skur-förskola. Ni fattar... Det vore ju snyggt att hela tiden få en ny chans att lära av sina misstag. Vilken känsla! Tänk er; om det blir fel så vet ni att det bara är att hoppa tillbaka och göra ett nytt försök ("fel, gör om, gör rätt"). Påminner lite om storyn bakom filmen De já vù. Nackdel: Tänk om man dör... Så långt har jag inte hunnit tänka än.
Pussel :D ♥
Tillägg efter en genomläsning av inlägget: om jag blir radiopratare ska jag i alla fall göra något bra av situationen. Efter kvällen med tjejerna framför NileCity förstår ni nog hur jag menar... Bortsett från all förjävlig musik är "det finns inga genvägar till det perfekta ljudet" bara en av alla fraser jag skulle använda för att plåga mina lyssnare så till den milda grad att antalet till slut sjuker till noll, sponsorerna hoppar av i samma takt och jag får lov att söka mig till en mer gynnsam yrkesgren. Då har jag i alla fall fått ut något positivt av min karriär som radiopratare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar