***

Jag dog häromnatten. Jag var ute med Johanna och vi gick på balkarna under en jättestor bro, och plötsligt kände jag hur jag tappade balansen. "Det är lugnt. Puss" sa jag precis innan jag föll. Baklänges föll jag, och det tog så otroligt lång tid. Till sist dog jag i alla fall. Det var inte första gången. Jag tror jag kom tillbaka till Johanna sen, när hon stod i mitt kök. Lite halvt genomskinlig sådär, spöklik som döda förmodligen brukar vara.


Snart kommer jag dö. Fanns det inget mer att göra i den här världen? Ingenting mer fint att se? Jag vet inte om alla tänker så, men jag gjorde det. Och det var så verkligt att jag måste ha varit med om det någon gång. Det är väl i såna här lägen man blir religiös... Jag börjar nästan tro att alla liv går runt runt. Och att vi inte egentligen minns någonting från liven innan, vi får ingen möjlighet att dra nytta av tidigare erfarenheter (säkert finns det någon mening med det också). Men vissa känslor känner vi igen... På något sätt vet jag precis hur det känns att kasta sig utför ett stup och känna luften pressa upp under vingarna. Jag vet hur det känns att dö. Jag vet inte varför, jag bara vet.


Det är riktigt läskigt. Man kan ju undra hur många liv en människa har, med tanke på hur många gånger jag har dött... Å andra sidan har jag ju inget liv, så jag kanske kan dö hur många gånger som helst. Vi får väl se.





♥