[försenat inlägg]
Under hösten har jag träffat fler nya människor på samma gång än någonsin förut. Vissa av dem har visat sig ha en tendens att ställa precis rätt frågor för att få mig att kunna sätta ord på mig själv. De har fått mig att analysera mig själv på ett mer kritiskt och utomstående sätt än jag någonsin gjort förut.
Vi diskuterade drivkrafter i historien och kom fram till att makt absolut kan vara en. I mitt fall är det dock något helt annat: uppskattning. Jag är inte här för min egen skull, för i så fall skulle jag ha lagt av för länge sen. Nej, det handlar om en vilja att försöka bidra med något innan jag försvinner, som kan väga upp alla fel jag gjort och det faktum att folk ska behöva stå ut med mig. Ibland kan det dock kännas rätt så meningslöst; vad i världen kan kompensera för allt ont jag orsakat?
Folk pratar om att lära sig att skilja mellan ens själ och ens prestationer, vilket borde betyda ungefär ”om jag får ett VG betyder inte det att jag är en dålig person”. Det har jag inga som helst problem med faktiskt. Självklart kan jag vara missnöjd med ett dåligt betyg, men jag kopplar det sällan till min personlighet såvida inte jag verkligen har lagt ner min själ i arbetet. Skillnaden mellan mig och ”riktiga människor” är att jag redan har konstaterat att det är åt helvete med min personlighet, och försöker kompensera för den genom yttre egenskaper (till dessa räknar jag även intelligens och liknande trots att de annars kan verka synnerligen interna). Så i stället för att tänka ”det gör ingenting att jag fick dåligt betyg, jag är en bra person ändå”, tänker jag ”jag är en dålig person i vilket fall, betygen gör ingen skillnad”. Det gör att när jag till exempel spelar bandy gör jag det för att få bidra rent fysiskt till andras framgång och glädje, och eftersom min själ inte är mycket att komma med måste jag prestera bra för att någon ska tycka att det är värt det att ha mig där. Så, som svar på frågan jag fick: Ja, det är möjligt att jag har prestationsångest, men det är inte för att direkt glädja mig själv, utan för att ni ska stå ut med mig. Och eftersom jag har ”face-at” (den som har en bra översättning till det får gärna höra av sig) det faktum att jag är den jag är, har jag egentligen inga problem med min onekligen rätt så konstiga filosofi.
En kompis till mig, som inte alltid lyssnar på vad man säger innan hon svarar, sa att ”det är nog bara att acceptera sig själv”. Jag funderar på om det verkligen kan vara så… jag menar, man kan inte tillåta vad som helst. Man kan väl inte kräva att någon ska acceptera sig själv ifall det handlar om en person som är helt förjävlig, eller? Är det inte bättre att satsa på att verkligen försöka förbättra sig själv då, i stället för att ge upp? Min gamla mattelärare citerade någon, förmodligen en grekisk –stoteles eller gud vet vem, och sa att ”om man siktar mot stjärnorna kanske man når trädtopparna”. Jag tror på det, åtminstone i vissa situationer. Man ska inte nöja sig med att vara medelmåttig, tråkig och taskig så länge det finns utrymme för förbättring (vilket man definitivt kan säga att det finns i mitt fall). Sen är det väl klart att man inte ska pressa sig själv att försöka bli bäst på allting, men det är ju en helt annan sak…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar