Torsk är radioaktivt

Jag har aldrig riktigt insett tjusningen i att äta torsk. Det smakar ingenting, är torrt och växer i munnen. Allt snack om utfiskning av Östersjön stillade min desperation, och en period av inre lugn och lättnad infann sig. Dock endast tillfälligt, visade det sig, för sedan den hetsen stillat sig har mina kära förfäder fått för sig att det är nyttigt med torsk igen. Blä. Idag insåg jag att eftersom fiskbitarna bara faller sönder direkt till en gråvit formlös massa, är de såklart radioaktiva. Och vad är halveringstiden på torsk liksom? Vi snackar speed, typ sju sekunder. På sin höjd. Nej, hellre blir jag vegetarian på heltid. Tror jag i alla fall. (...ser köttbullar, julskinka, prinskorv, köttfärssås, kycklingsallader och annat flyga iväg och aldrig komma åter...) Okej då, jag skulle aldrig klara av att vara vegetarian. Men fiskoterian kanske? (...tankarna vandrar nu i stället till tjejen i Notting Hill som är fruitarian och påstår att frukter har känslor - "so this carrots have actually been..." "murdered, yes." ...) Oavsett. Om uti fall (stackars jorden) att jag skulle få barn någon gång, ska jag definitivt bespara dem plågan som heter Torsk.

Fan

Stirrar på skärmen
Du loggade in
Ditt namn har du ändrat
Rättstavat (fan)
Tänker att jag så gärna vill säga något
Men vet inte riktigt vad
Vill be om ursäkt hundra gånger om
Och fråga hur du har det
Men jag vet att du
Inte vill att jag gör det

Och plötsligt är du offline

Tisdag

CC: Det kommer vi så att göra! Är du med? Vi kör på tre...

Orka någonting egentligen. Orka håltimmar. Orka att hälften av alla lektioner blir inställda. Orka att vår (manlige) historielärare just fött barn. (typ.) Orka teori på idrotten. Orka att alla är trötta. Orka uppkäftiga arroganta kärringar. Orka januari. Orka plugga. Orka otrevliga musiklärare. Orka någonting alls.

Biologiprovet var ett skämt. Det var nästan förnedrande, så enkelt var det. Hånskratta åt mig sedan när jag blir underkänd (vilket vi i och för sig inte kan bli på den här diagnosen, men ändå), och referera till det här inlägget då. Gör det, och räkna med en smäll. I vilket fall så är jag obeskrivligt glad att jag inte ägnade min helg åt att plugga inför provet. Det skulle det inte vara värt.

Håltimmen efter provet ägnades åt kreativitet på hög nivå. Vi satt i bildsalen och tillverkade små figurer på pinnar med flirtkulor och piprensare, typ Paulas "emo boy... on a stick". Sammanlagt sex stycken tror jag, plus en kropp som verkar ha blivit av med sitt huvud någonstans på vägen. Det känns bra att ha producerat någonting positivt i alla fall. Å andra sidan, om en kinesängel är det bästa jag kan åstadkomma är väl frågan om det är värt att fortsätta...



När jag blir grå, när jag faller
Orkar du för två?
När idag blir igår,
Kommer du att älska mig då?

*

Jag har inga vänner kvar, visst är livet underbart?

*

Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss,
Det är bortom min kontroll...

/Kent ♥

Trasig

Jag har inget liv. Ge mig ett eller befria mig helt, snälla.

♥

This world was never meant for one as beautiful as you

För att minimera variationen citerar jag ännu en låt, den här gången av Josh Groban som jag annars kan ha lite svårt för. Lyssnade på låten på tunnelbanan (bruar låta Piko bestämma) och typ, diggade texten. Fett fint. Och sant! Stämmer in på nästan alla människor.

♥

Måndag (den här veckan också!)

Jag studerar. Tro inget annat.

Vi fick pepparkakor till lunch idag (bättre sent än aldrig?). Dock verkade en försvarlig hög med pepparkakor inte göra mig märkvärt snällare, men gott var det i alla fall. I övrigt har jag inte gjort något nämnvärt mer än att leka lite stilleben på bilden. Pluggat lite matte också, nöjd över att det gick så bra. Nu ska jag göra ett nytt försök att plugga biologi. Puss!

From the moment I could talk, I was ordered to listen

I ett försök att förklara och försvara att jag är som jag är, eller kanske för att få skylla ifrån mig. No offense.

Men allt av vikt jag säger, har jag stulit ur en bok... [låt?]

Den här gången är det Kent som får sätta ord på min oförmåga att lita på mina egna ord, eller kanske min eviga vilja att få koppla ihop mitt liv med någon annans, få lite bekräftelse och gemenskap. Vem vet.

Igår var vi hos Cicci och myste, onyttigheter som chips, pizza, godis och kolvätehydroxider intogs och det hela var trevligt värre. Själv bangade jag i sista sekund på att slagga där och smet in i mitt eget hem någon gång under natten (vilket kom som en trevlig överraskning för övriga familjen när de vaknade...).

Med tanke på omständigheterna mår jag förvånansvärt bra idag. På något sätt lyckas jag alltid matcha pluggandet (som jag varje vecka skjuter upp till söndagen, det är dåligt och tvärt emot vrg-andan, jag vet, än sen då?) med det där oförskämt fina vädret som vi inte är särskilt bortskämda med. Känns det inte lite otacksamt att ägna sin tid åt skolarbete då...? Det är ju dagar som den här som får en att tro att det blir vår i år också. Vilket å andra sidan kan bli svårt eftersom vi knappt fick någon vinter, men det betyder väl inte att man är mindre less på januari för det? Gatlyktorna ska inte behöva vara tända när man går till skolan. Ändå är de det.

Pussel

♥

*

Det är nästan komiskt hur lika vi är, du och jag
Och hade jag trott att du skulle bli glad
Skulle jag ha sagt det till dig

"Tjo"
"..."

Som kopior, eller tvillingar
Och utan dig är jag inte hel

And if it makes you less sad,

I will die by your hands

(Fast du sa ju jämt
Att du inte ville
Att jag skulle dö?)

"Nej, säg för Guds skull inte förlåt!"

Jag har svårt att bestämma mig för

om jag ska lyda varje ord du säger

eller trotsa dig och kasta mitt älsklingsord

rakt i ansiktet på dig, hundra gånger om

i hopp om att det ska få dig att förstå mig

Jag tror inte det hjälper.

♥

*

***

Aldrig förut har det gjort så ont

Att se någon ledsen

Som det gör nu



Aldrig förut har jag känt sådan skuld

Över någons uppgivenhet

Som jag gör nu





Aldrig förut har jag sett någon försvinna så

Och i självbevarelsedrift eller kanske förakt

Undvika allt jag är



Men jag gjorde det ju inte för att såra dig

Egentligen ville jag bara rädda dig och

Även om du kanske inte förstår det nu

Så tror jag att du gör det, en annan gång

Och då är det förmodligen för sent och

Jag vägrar förlåta mig själv för det.







Och jag ser dig framför mig om nätterna

Ditt sorgsna ansikte

Försöka sig på ett leende

Din sargade själ

Försöka bli hel



Jag hatar den synen,

Hatar känslan av att

Allt är mitt fel



Så mycket hellre vill jag

Se dig i verkligheten

Få röra dig, höra dig,

Veta

Att du lever





Och det är nästan så att jag ångrar

Att jag sa som det var

Hade jag fortsatt spela med i ditt spel hade jag

Åtminstone fått lite till av dig

Fått känna att jag duger

Och att du tycker om mig

För det gjorde du ju?

Skoltankar

Tjo. Kemiprovet idag sög hårdare än något annat jag skrivit på mycket länge. Ser framför mig en favorit i repris på scenariot under Bengts styre då halva klassen blev underkända på kemiprovet... Får väl se hur det går. Hur som helst slog det mig igår att man kanske inte måste ha alla MVG och gå ut med 20.0, det hade liksom inte funnits i min tankevärld tidigare. Funderar på att ha som mål att inte göra det, inte för att sticka ut och få kalla mig "alternativ", utan för att slippa pressa mig själv. Folk pratar om att man alltid ska göra sitt bästa och att det är tillräckligt, men det funkar inte så. Det funkar så att man kämpar för det man vill, eller struntar i att orka kämpa eftersom det inte känns värt det. Och jag tycker verkligen inte det känns värt besväret och tiden att kämpa ihop MVG i kemi och biologi. Det har aldrig varit mina starkaste ämnen och kommer aldrig att bli (vilket ju i sig kan få vem som helst att undra varför jag valde natur, men det är en annan sak...). För varför gör vi det här egentligen? Varför vill vi gå ut med "det nya 20.0" (=22.5 om jag har förstått det rätt trots frånvaro på senaste Liv & studier) i bakfickan? Somliga kanske vill in på Handels, men inte jag. Jag vill för allt i världen inte stanna kvar i Stockholm! Jag vill bort. Någonstans där man inte behöver vara bäst för att duga. Därför orkar jag inte ens vara missnöjd med att det gick så dåligt på provet. Besviken är jag ju knappast med tanke på att jag knappt pluggat alls, och jag vet att det var mitt eget val. Man måste hinna leva också.

Puss

Döda poeter

Woh. Häromdagen spelade vi in I döda poeters sällskap. Jag letar efter den eller det som kommer bli mitt... sällskap, alltså. Någon dag ska jag se till att se på filmen också.

Pussel

---

Jag orkar ingenting. Orkar inte tänka, orkar inte förstå. Orkar inte leva, orkar inte dö. Orkar inte plugga, orkar inte festa, orkar inte träffa någon, orkar inte vara ensam.

♥

*

..

♫ ♥

..

..

..

Dina vackra toner har fastnat

Mellan mina skulderblad

..

Dina ömma ord virar upp sig

Omkring mina välvda revben

..

Skuggan av dina fingertoppar

Stannar innanför min hud

..

Minnet av fladdrande viskningar

Lever kvar i mina tankar

..

..

***

..

Ännu dansar mitt hjärta

Till musiken du komponerat på min rygg

..

..

..

♫ ♥

..

AJ!

Självömkningsfaktor: extremhög!

Malins knä drogs ur led på innebandyträningen. Det är smärta på riktigt. För säkerhets skull såg jag även till att tokspringa till bussen i Ropsten. Det var nog hälsosamt. Jag funderar på att idka lite huskur typ glass.


Lyckofaktor: med tanke på omständigheterna - mycket hög!

I morgon kommer ju kärleksbarnen hit. Det ska bli riktigt najs. Pusss

Vi tar oss aldrig mera dit igen,

Men säg att allt är bra

Det har vart en lång dag

I den döda sidan stan...

Hejhej

Tagg! Var på gården igår, det var grymt mys ♥ . Idag har jag inte gjort något nämnvärt i skolan alls, varit på fackeltåg och lekt med barnen efter det ♥ . Imorgon har jag bara kemi (och liv och studier som inte räknas) vilket betyder att jag slutar 9.45. Det är najs! Sen typ, städa hos bästemor, slappa lite hemma, träna bandy ♥ . På fredag leker Oscar ♥ , Erik ♥ , Lollo ♥ och kanske Cicci ♥ här, det blir också fint ♥ ♥ ♥ Okej, känner att jag knarkar Facebook-hjärtan. Kan bero på att jag var så grymt otagg på precis allt och sen blev så grymt jättetagg i stället.

Orkar inte skriva mer, ha det fint alla barn, btw har jag fått MVG i Data A. När jag sa det på matten ropar Caroline "Grattis! :D" varpå Christofer lägligt frågar "Vad ska du döpa den till?" XD ♥ Underbara barn. Tjo & puss ♥

Måndag

Woh.

Till allas stora förvåning var Monika inte i skolan idag, so Phil was philling in for her på biologin. Jag spelade Quadrapop på tyskan och efter sista lektionen skulle jag (men mobba mig då, gör det) göra omprov i Word. Vilket gick över all förväntan. Åkte direkt till träningen i Skanstull, lekte innebandy i två timmar och lyckades sedan få skjuts hem av andra målisens pappa...

Har insett att jag börjar 12.10 imorgon. Tack VRG, jorden och Gud för det. Morgonen ska dock ägnas åt att plugga... Samt lämna ett tecken på mitt deltagande i Karlas stora sorg över Lennys död. Btw har min snälla mor lånat Harry Potter till mig på tyska. Det är najs :)

Imorgon har jag tre lektioner. Sen flöjt. Och sen direkt till gården och träffa kärleksbarnen som jag har längtat mig sönder efter ♥ Det är najs på riktigt.

PUSSEL ♥

Söndagssnack

Lisa är borta.


Visserligen är jag ganska glad ändå, för för för[triss i för?]sta gången på jättelänge behagade det där brinnande klotet på himlen visa sig några timmar. Visserligen är det lite störande med solsken i ögonen, och det där med värme har ändå aldrig passat in på mig, men ändå. Lite variation kan väl aldrig skada... Det är i alla fall omtänksamt av Gud att inte låta oss riskera att få hudcancer av överdriven solexponering. Baksida: Desperata svenskar söker sig utomlands, ligger och pressar i tre veckor och kommer hem röda som kräftor, definitivt med en släng cancer i sig.

På tal om ordet omtänksam, det finns inte i T9's ordlista. Det gör däremot ordet aggressiv. Och på tal om min fina triss i för ovan, här kommer femtal i och:

Det är för långt mellanrum mellan
Ur och och och och och Penn.

Hihi :) Jag pluggar om ni undrar. Har nästan skrivit en hel svenskauppsats... Har en hel del annat att fixa med också. Pussel :D

***

Jag dog häromnatten. Jag var ute med Johanna och vi gick på balkarna under en jättestor bro, och plötsligt kände jag hur jag tappade balansen. "Det är lugnt. Puss" sa jag precis innan jag föll. Baklänges föll jag, och det tog så otroligt lång tid. Till sist dog jag i alla fall. Det var inte första gången. Jag tror jag kom tillbaka till Johanna sen, när hon stod i mitt kök. Lite halvt genomskinlig sådär, spöklik som döda förmodligen brukar vara.


Snart kommer jag dö. Fanns det inget mer att göra i den här världen? Ingenting mer fint att se? Jag vet inte om alla tänker så, men jag gjorde det. Och det var så verkligt att jag måste ha varit med om det någon gång. Det är väl i såna här lägen man blir religiös... Jag börjar nästan tro att alla liv går runt runt. Och att vi inte egentligen minns någonting från liven innan, vi får ingen möjlighet att dra nytta av tidigare erfarenheter (säkert finns det någon mening med det också). Men vissa känslor känner vi igen... På något sätt vet jag precis hur det känns att kasta sig utför ett stup och känna luften pressa upp under vingarna. Jag vet hur det känns att dö. Jag vet inte varför, jag bara vet.


Det är riktigt läskigt. Man kan ju undra hur många liv en människa har, med tanke på hur många gånger jag har dött... Å andra sidan har jag ju inget liv, så jag kanske kan dö hur många gånger som helst. Vi får väl se.





♥

♥

- KRASCH! -

- Vad var det?
- Det var bara ännu en av alla drömmar som krossades.

Så tack dig för kasta mina drömmar i asfalten =
[tänka på engelska]



♥



Och jag saknar alldeles för många,
Alldeles för mycket
Som jag haft men förlorat
Eller bara hört talas om

Jag saknar alla människor
Som brukade lysa upp livet
Saknar den där känslan
Av att bara vilja finnas

Jag saknar förmågan
Att tro på tillvaron
Att leva för stunden och
Att älska det jag har


♥



Jag menar inget särskilt. Lyssna inte på mig. Tro inte att jag ber om medlidande någonstans, med vad jag än säger, för det gör jag inte. Möjligen förståelse, men det vore för mycket att kräva av mänskligheten.

Vi spelade bandymatch i morse i alla fall, det var härligt att få komma tillbaka efter lovet. Härligt att få ta ut sig fysiskt (sånt har jag inte tid med så ofta längre), och härligt att få ägna några timmar åt att bara önska att få ge sitt hjärta åt någon speciell. Inte för att det är något att ha precis, utan snarare för sakens skull. Det är väl tanken som räknas ändå, typ, och jag lever men väntar på smällen. Fast det är inte riktigt sant... Jag är levande, på sin höjd. Lever gör jag bara vissa tillfällen. Och inte just nu.



♥

Tjo

Hej.

Egentligen orkar jag inte prata alls, jag har blivit dövstum.

Och om livet bara bestod av lite fler kvällar som den igår, skulle det säkert vara värt att leva också... Imorgon åker Lisa hem. ♥

Nangijala

Det är jordens tråkigaste väder ute och idag har jag sett på Bröderna Lejonhjärta, hela TV-serien i sträck som vi har inspelad på VHS sen vi var små. Jag insåg att jag vill leva just så, i vetskap om att man alltid har en andra chans. Går det åt helvete är det bara att dö och plötsligt är man frisk och stark och lycklig igen, och får börja om på ett annat ställe. Jag vill inte vara här!

Helga är mer depressiv än någonsin eftersom festandet är över och det vanliga livet borde börja igen. Vardag har tappat tron på mänskligheten och i rädsla för vad han kan ta sig till har alla flytt utom räckhåll. Till och med Linnea slutar dansa när världen är såhär.

--

***


Kylan blir så mördande
När ingen annan fryser

Döden blir så lockande
När livet inget ger

Mörkret blir så kolsvart
När alla andra lyser

Sorgen blir så påtaglig
När alla andra ler


***


Det är sant. Hade alla varit lika ensamma hade íngen varit lika ensam. Världen är bara inte så rättvis... Tur är väl det. Jordklotet skulle förintas av depressiv överbelastning om alla var som jag.

X

*


Jag tynar bort och pulvriseras
Och högen med aska ni ser på asfalten
Är inget annat än resterna av min trasiga själ


Leta inte, fråga inte
Försök inte ens förstå



"Men inga stjärnor, inga himlar
över dom som inte lyckas"


Jag önskar mig fler plaststjärnor.



*

...

Orka att SL gör reklam för att kundtjänsten är öppen dygnet runt, och efter några "tryck fem" ändå kastar ett "våra öppettider är..." i ansiktet på en. Tack!

Orka att Stockholm i januari inte är vintergnister utan fucking jävla kolsvart mörker, slask och två råa plusgrader. Jag menar, att självmordsstatistiken ser ut som den gör är i alla all inte obefogat...

Orka att jag måste plugga. Orka ingenting.

<3

Det. Här. Kan. Inte. Vara. Sant.


Lisa kom igår kväll, tror jag i alla fall. Kan tänkas att jag har drömt alltihop men det var i så fall mitt livs mest detaljerade dröm. Vilket i och för sig inte är till någon större tröst när jag vaknar igen...



Och jag vågar inte somna

I rädsla för att vakna upp utan dig

*

.
Jag är vakuum och tomrum
.
och brandsläckarskum


.

Inte palla =)

Idag har Charlotte Kalla vunnit Tour de ski, mycket trevligt. Det var kul att se :) När skidåkningen var slut åkte jag pulka med Cicci och sen käkade vi pannkakor här och spelade spel.

Nu håller jag på med en uppsats till ESU:n - yeesss det går fett bra! Naat! Första frågan är "Hur har ESU:n fördjupat mina kunskaper i svenska?" (dock utan frågetecken), och jag kan inte fatta hur jag som inte tycker om att ljuga i uppsatser (bortsett från NP SV i 9an då Eva uttryckligen uppmanade oss att ljuga) ska kunna ge ett vettigt svar på det! Typ, "jag har lärt mig mer om... erm... ... cyklopen?" Eller egentligen "de här lektionerna har varit lekstuga hela tiden, vi har chillat i saccosäckarna, inte gjort läxorna och fått anledning att ta rödvin från våra föräldrar" ?! Suck. Det här suger.

Vilket inte är någonting emot vad svenskauppsatsen gör. Den suger på riktigt.

Puss :D

LYCKA

Åh, hade inte sett det, är inte en så aktiv medlem på poeter.se, men en av mina dikter hade blivit redaktionens val :D JÄÄÄSS känns fett bra helt enkelt!! Jag brukar inte skryta. Därför gör jag det där ingen måste läsa :) PUSS!

Nattblogg

Idag, som var igår, har jag varit med Cicci. Det var grymt mys. Sen har vi haft gäster som spelat fotboll, sjungit singstar och spelat ordspel som Taboo och Rappakalja :) Trevligt. Jag har även fått ett smärre damputbrott på bilddagboken.se. Sitter just nu och knarkar poeter.se, jag har inget liv.

Orka att jag måste plugga som satan! Har fortfarande två uppsatser kvar att skriva + oral epilogue, är heller inte klar med labbrapporten, powerpoint-presentationen eller idrottspapperet om nervsystemet. FUCK.

Nu orkar jag inte mer. Lev väl alla lyckliga barn. Pussel

Och stjärnorna blinkar inte

När folk dör i min värld så hamnar de i ett stort mörker fullt av självlysande plaststjärnor. Där räknas alla dåliga och bra saker upp och summeras och därav bestäms om man får ligga i den stora mjuka sängen med duntäcke eller på det kalla stengolvet. Där finns också mellanting som våningssäng och luftmadrass. Hela tillvaron går ut på en sak: att sova. Efter livets hårda slit kan vissa vara väldigt trötta och somna direkt, medan andra har sömnproblem och kan ligga vakna och vrida sig i oändlighet. Men alla lider de av samma sak: den obehagliga känslan av tvivel på att man verkligen finns. Och då är man till slut tacksam om man har hamnat på stengolvet eftersom det får en att hålla fast vid övertygelsen om att man existerar... Och man kan inte byta säng när man väl hamnat i en. Precis som i Indien så har du fötts in i ett visst kast. Eller snarare dött in i ett.

...

Och stjärnorna blinkar inte

Onsdag

Hej på er sötnosar.

Grattis till Karl som blir stor pojke idag. Själv har jag provlegat sängar och tagit en välbehövd powernap medan mamma diskuterade bäddmadrasser och extrafjädringar och vem vet vad. Tack Gud för att sängaffärer finns, och för att man får provsova lite där när det behövs. Och det kommer det garanterat att göra - många gånger under den kommande terminen enligt vad jag får ut av schemat - så det råder inga tvivel om att jag tänker återvända till KungSängen (långt ner på Kungsgatan) efter skolan någon gång...

I övrigt har jag inhandlat ipodtillbehör, gjort affärer med random kvinnlig kund på Teknikmagasinet samt handlat på Willys med mor. Lollo är här nu och jag tänkte socialisera :D Pussel ♥

Skitsnack

Har en del skit att tala om. Gör en liten diskret lista av det :)

• Jag har insett att det inte är hälsosamt att vara borta så länge som jag har varit. I en och en halv vecka har jag varit i fjällen, det vill säga över både jul och nyår, och det är för länge. Jag har längtat ihjäl mig efter alla kompisar! Redan innan vi åkte hemifrån konstaterade jag att det här var första året någonsin när jag verkligen längtat efter att jul och nyår ska ta slut...
• Jag har nu utökat min kulturella meritlista genom att se 1) Forrest Gump (och därmed inse varifrån det välanvända "Run, Forrest, run" kommer) och 2) Simpsons the movie (vilket ökade min förståelse för ursprunget hos flertalet vanligt förekommande uttryck) ^^ Det roliga är att jag har använt uttrycken jättelänge, utan att veta var de kommer ifrån.
• Under december har det funnits två alternativ som motsäger varandra: antingen äter jag massa pepparkakor och försöker bli snäll. Eller så gör jag det inte och slipper bli tjockare eftersom de ändå inte lär göra någon skillnad.
• Trots att jag bevisligen inte är snäll har jag fått julklappar det här året också. Viktigast: En ipod nano (som jag döpt till Piko), Photoshop elements och... ett pussel. Sen lite annat också.
• Under den kommande veckan innan skolan börjar planerar jag att: Träffa kompisar, ta hand om mig själv (typ sova, rädda min torra hud samt boka spa), byta julklappar, köpa bra snäckor + väggladdare till ipoden och... dundundundundundun... TRÄFFA LISA♥
• MITT JULKORT KOM FRAM!! ^^ Jag skickade ett med julfrimärke från 2000, det kom fram under lovet :D

Haha märks det att jag har saknat bloggen eller? ;D typ... fem inlägg på samma dag eller något ^^ Pussel ♥

Mina nyårslöften

Ha! Nu hoppades ni säkert på nåt saftigt, motbjudande snack om mer träning och mindre godis under det kommande året. Kanske trodde ni till och med att jag är den sortens person som skriver långa listor med löften som jag borde inse att jag inte kommer kunna hålla, men som jag i stället tror mig kunna klara av och därmed skapa mitt nya liv och bli En ny människa. Well, I'm sorry to disappoint.

Jag citerar faktiskt "Cowboys" av Kent, tror till och med hela låttexten ligger nånstans långt ner... Nej, men allvarligt talat: det enda jag lovar mig själv det här året är att göra mitt bästa. Inget annat, jag har tröttnat på att bli besviken. Som avslut citerar jag Lasse, i ett försök att försvara min ovilja att lova massa grejer inför 2008:

..

Med löften som stag faller allting omkull...

Puss :)

Fair play

Människor är ett intressant släkte. Framåt höstkanten gräver man fram sitt gevär och knallar ut i skogen för att skjuta oskyldiga djur till sin egen glädje, och försvarar det med att det ligger i vår natur att döda. Japp. Döda älgar, säkert. Mitt tema är dock inte ”sluta döda” utan något helt annat, nämligen människans intressanta dubbelmoral. För inte är det ovanligt att människor räddar djur som råkat i knipa, orsakat av människor eller inte, i syfte att hjälpa. Jag pratar inte bara om söta katter i träd, utan även om djur som vi i normala fall skulle jaga. Älgar dras upp ur kärr och släpas upp från blankisen, och för mig (som förmodligen själv inte skulle klara att skjuta ett djur) återstår bara en fråga: när man har räddat den där älgen, skjuter man den då eller låter man den springa? Jag tror det handlar om någon typ av drift att låta alla spela efter samma regler. Det går inte under människans käcka benämning ”fair play” att döda ett djur som inte kan fly, därför väljer vi i stället att, en aning nedlåtande, rädda offret och låta det löpa. Sen kan man ju alltid fråga sig hur ”fair” det är att springa runt och knäppa djur med bössa, egentligen borde vi väl försöka gripa dem med bara händerna…

Om personlighet och prestationer

[försenat inlägg]

Under hösten har jag träffat fler nya människor på samma gång än någonsin förut. Vissa av dem har visat sig ha en tendens att ställa precis rätt frågor för att få mig att kunna sätta ord på mig själv. De har fått mig att analysera mig själv på ett mer kritiskt och utomstående sätt än jag någonsin gjort förut.

Vi diskuterade drivkrafter i historien och kom fram till att makt absolut kan vara en. I mitt fall är det dock något helt annat: uppskattning. Jag är inte här för min egen skull, för i så fall skulle jag ha lagt av för länge sen. Nej, det handlar om en vilja att försöka bidra med något innan jag försvinner, som kan väga upp alla fel jag gjort och det faktum att folk ska behöva stå ut med mig. Ibland kan det dock kännas rätt så meningslöst; vad i världen kan kompensera för allt ont jag orsakat?

Folk pratar om att lära sig att skilja mellan ens själ och ens prestationer, vilket borde betyda ungefär ”om jag får ett VG betyder inte det att jag är en dålig person”. Det har jag inga som helst problem med faktiskt. Självklart kan jag vara missnöjd med ett dåligt betyg, men jag kopplar det sällan till min personlighet såvida inte jag verkligen har lagt ner min själ i arbetet. Skillnaden mellan mig och ”riktiga människor” är att jag redan har konstaterat att det är åt helvete med min personlighet, och försöker kompensera för den genom yttre egenskaper (till dessa räknar jag även intelligens och liknande trots att de annars kan verka synnerligen interna). Så i stället för att tänka ”det gör ingenting att jag fick dåligt betyg, jag är en bra person ändå”, tänker jag ”jag är en dålig person i vilket fall, betygen gör ingen skillnad”. Det gör att när jag till exempel spelar bandy gör jag det för att få bidra rent fysiskt till andras framgång och glädje, och eftersom min själ inte är mycket att komma med måste jag prestera bra för att någon ska tycka att det är värt det att ha mig där. Så, som svar på frågan jag fick: Ja, det är möjligt att jag har prestationsångest, men det är inte för att direkt glädja mig själv, utan för att ni ska stå ut med mig. Och eftersom jag har ”face-at” (den som har en bra översättning till det får gärna höra av sig) det faktum att jag är den jag är, har jag egentligen inga problem med min onekligen rätt så konstiga filosofi.

En kompis till mig, som inte alltid lyssnar på vad man säger innan hon svarar, sa att ”det är nog bara att acceptera sig själv”. Jag funderar på om det verkligen kan vara så… jag menar, man kan inte tillåta vad som helst. Man kan väl inte kräva att någon ska acceptera sig själv ifall det handlar om en person som är helt förjävlig, eller? Är det inte bättre att satsa på att verkligen försöka förbättra sig själv då, i stället för att ge upp? Min gamla mattelärare citerade någon, förmodligen en grekisk –stoteles eller gud vet vem, och sa att ”om man siktar mot stjärnorna kanske man når trädtopparna”. Jag tror på det, åtminstone i vissa situationer. Man ska inte nöja sig med att vara medelmåttig, tråkig och taskig så länge det finns utrymme för förbättring (vilket man definitivt kan säga att det finns i mitt fall). Sen är det väl klart att man inte ska pressa sig själv att försöka bli bäst på allting, men det är ju en helt annan sak…

Jultankar

[försenat inlägg]

Såhär i jultider vill jag ägna en medlidandets tanke åt alla jordens stackars människor. Först tycker jag synd om alla som ska tillbringa lovet med sin släkt. Visst, mostrar och farmorar (eller kanske heter det farmödrar) i all ära, för att inte tala om alla extra julklappar deras närvaro innebär, men framåt annandag jul börjar man onekligen fundera på om det inte skulle vara värt att vara utan alla extra paket (som man ändå kommer lämna tillbaka så fort man kommer hem) för att slippa släktingarna… Givetvis talar jag inte speciellt om min egen släkt, som är synnerligen trevlig jämfört med alla skräckhistorier man hör om kindnypande fastrar och odrägliga kusiner, utan om min uppfattning om hur det skulle kunna vara… En del drag börjar jag helt enkelt tröttna på. Dels den här mänskliga eviga längtan efter att höras och synas, som så lätt uppstår i samband med kombinationen många personer på liten yta. När den går överstyr genererar den ofta ett scenario där alla skriker i mun på varandra, eller som i vårt fall: alla försöker vara artiga och låta alla prata, men någon person avbryter de andra hela tiden. Det må låta som en struntsak, men alla vill vi ju bli hörda och det är inte kul att alltid bli avbruten mitt i en mening. Personligen har jag samlat på mig en hel hög med åsikter och inlägg under dagarna här uppe som jag gärna skulle framfört om jag inte blivit avbruten. Jag med min eviga strävan efter maximal pedagogik i allt har lite svårt att förstå hur de som uppfostrat en till att inte avbryta andra, sånt har jag själv lärt mig redan som liten och undviker det därför nu, själva idkar någon typ av verbal armbågning i varje samtal, eftersom de egna åsikterna tydligen är så fantastiskt jättebra på alla sätt. Inga personliga påhopp, men om människor i allmänhet; till slut mår vi dåligt av att bo för tätt på liten yta, och vi börjar klänga på varandra för att själva nå upp över ytan.

Jag vill även uttrycka mitt medlidande med alla stackars barn vars föräldrar är skilda. Okej att tillvaron kanske blir bättre då än när föräldrarna springer runt och slåss eller vägrar prata med varandra, men kunde de inte ha tänkt på det lite tidigare, innan de gick och gifte sig och skaffade barn tillsammans? Vi har några vänner som just ska skilja sig, men ändå firar julen ihop i år eftersom de inte framfört sitt beslut till barnen än. Och jag bara ser framför mig hur julklappsutdelningen ser ut hos dem i år – förmodligen kommer det som skulle varit ett sätt att visa glädje och kärlek att urarta till en stor tävlan om barnen. Pappas rimförslag löd såhär:
God jul, här får du en häst
Från den förälder du älskar mest!
Trots en rejäl dos sarkasm i hans uttalande ligger det förmodligen inte så långt ifrån sanningen...