Om hjärnskrynkleri och andra framtidssysslor.

Jag har funderat mycket över vad jag vill göra med mitt liv. Man tvingas göra det när alla frågar vad man har för planer för framtiden nu då vart man än går. Det svåra för mig är inte att hitta något jag tycker om att göra. Det svåra är att bestämma sig för vad man ska satsa på.

Språkvetenskap? Tyska?
Annat skrivande? Journalistik? Poesi?
Fotografi? Annan konst?
Reklam? Design?

Allt det här är ju saker jag intresserar mig för.

Jag har också på senare tid känt en lust att jobba med människor. Hjälpa andra. Inte nödvändigtvis som volontärarbetare på ett sjukhus i Sudan, utan nästan hellre på ett lite mera småskaligt plan. För det är också viktigt. Att hjälpa en gammal människa som inte får igång sin telefon och måste kunna ringa sitt barnbarn som kommer ned över lovet. Att kunna ordna så att en man som suttit i fängelse i nio år att få utbildning och hjälp på sin väg tillbaka i samhället. Eller kanske allra helst: att hjälpa en deppig tonåring att se ljuset i tunneln, att finna värdet i sig själv.

Jag har varit där nere själv, där inne i tunneln (vem har inte det egentligen?) och jag har i efterhand insett att jag egentligen borde sökt hjälp för det där. Men det är inte det lättaste. Nu klarade ju jag mig bra ändå, fick nya vänner (inte för att de jag hade sedan innan inte var trogna, tvärtom, men de här nya matchade väldigt bra med den person jag ville vara) och det var väl tack vare det som det vände. Men tänk alla de som inte träffar de där klockrena människorna när de är 16, utan kanske tio år senare. Tio år av plåga, ångest, destruktivitet. Hur hjälper man dem?

Visst har jag agerat psykolog lite då och då åt kompisar som mått dåligt. Och de säger att jag är bra på att lyssna, men någon gång måste man ju kunna säga något också! Och vad säger man? Säger man "såja, såja, det går över" till någon som velat ta livet av sig varje dag i fyra år? Eller säger man "jag förstår hur det känns" när någons förälder har dött? Nej, det gör man inte. Jag gör inte det. Men jag skulle hemskt gärna vilja veta vad man hellre säger i den situationen, och kunna hjälpa personen i fråga att själv förstå. Därför har jag även lagt till psykolog på listan över tänkbara yrken.

 Man måste dö några gånger innan man kan leva, sjunger Håkan.

Det vore skönt att veta hur man får någon som dör varje morgon, att födas på nytt i stället. I förmiddags, när jag satt och åt frukost, sändes ett program ur serien Svenska Berättelser på P1. Åsa Pehrsson berättade om sina åtta år på en sluten psykiatrisk avdelning, och det var väldigt obehagligt att höra förstås, om porslinsskärvor i armarna och att klänga sig fast på utsidan av räcket till Västerbron. Samtidigt var det väldigt lätt att förstå henne, eftersom hon själv har lyckats ta distans från det och förstå det i efterhand. Anledningen att jag fortsatte lyssna på hemskheterna var dock främst att jag väntade på vändningen. Väntade på att få reda på hur hon tagit sig dit hon ändå måste befinna sig i dag (för att kunna skriva så som hon gjort), i desperat längtan efter att få reda på hur man gör.

Men det kom aldrig, tyvärr. Inte mer precist än för mig i alla fall, bara någonting om att "sedan mötte jag Mikael som var lika trasig han men vi kämpade tillsammans och nu mår vi bra", typ. Det gjorde mig lite besviken.

Ett sidospår.

Hur som, jag tror att hjärnskrynklare kunde vara något. Den stora nackdelen som jag kan se spontant sådär, är att folk har mycket fördomar och en del även dåliga erfarenheter. Framför allt av skolkuratorer såklart, uuh, och hur de å ena sidan lyckas övertolka helt fel antydningar och tror att man vill dö, och å andra sidan alldeles för snabbt sväljer en lögn om man egentligen faktiskt vill det.

Jag har över huvud taget väldigt svårt att tvinga mig på människor, har alltid haft. Sätta mig bredvid någon i matsalen som jag inte känner väl, bjuda in mig själv till fester jag inte är bjuden till, i allmänhet att hävda mig och påstå att jag är något (eller tror att jag är). Jante rakt igenom, och visst är jag mindre extrem nu för tiden. Men jag skulle inte gärna vara grundskolelärare till exempel, och försöka tvinga på en massa kunskap på folk som inte söker den. Hellre föreläsare på universitetsnivå i sådant fall (bortsett från att det kräver att man är extremt kunnig inom något ämne vilket jag inte är och egentligen inte har någon dröm om att bli heller). Eller för den delen scoutledare. Att få hjälpa och glädja människor som har valt att komma dit.

Men, å andra sidan - för att koppla tillbaka till psykologyrket - i många fall är det väl de som inte söker hjälpen, som behöver den bäst.

Ett långt inlägg, grattis till er som tog er igenom hela.
Till er som inte gjorde det: det är lugnt. Ni missade nog inte så mycket.