Aniara

Jag, mamma, pappa och farmor har sett Aniara på Stockholms stadsteater. Det var en upplevelse. Originalet är ett epos skrivet av Harry Martinson på 50-talet (läs mer om det här), men tonsättningen är ny. Handlingen utspelar sig någon gång i en framtid, då människan tvingas emigrera från Jorden på grund av all strålning vi orsakat, för att flytta till Venus och Mars. (Ja, historien är som sagt skriven på 50-talet.) På väg mot Mars förlorar rymdskeppet Aniara sin riktning och färdas sedan rakt ut i tomheten i en svindlande hastighet, mot en död som är så oundviklig och påträngande, men samtidigt känns avlägsen. Historien är extremt hopplös och dyster, men dialogen vacker och poetisk, hela tiden på rim. Stundtals lite långtråkig men hela tiden nära inpå, delvis på grund av att kulissen på scenen var en förminskad avspegling av parketten där publiken satt. För att det kunde varit vi. För att jag kunde delat denna pressande ångest med den snörvlande tjejen bakom mig, eller den gamla mannen i raden framför.

Ni kan inte tro att jag är klok, som har sett två musikaler på Oscars (bloggade om Singing in the rain och Sugar - i hetaste laget) och nu en pjäs på Stadsteatern under samma år. Jag kan knappt tro det heller, ärligt talat. Men jag uppskattar det väldigt mycket!