Tänk om klockan ville ta samma väg som jag.

Hela den här hösten har jag förundrats över hur fruktansvärt fort tiden gått. Varje fredag har jag blivit överraskad över att det redan är helg igen, vilket är trevligt såklart, även om det får veckorna att flyta in något i varandra. Jag har inte gjort så mycket speciellt, mest levt vardag.

Men den här helgen har gått så fruktansvärt sinnessjukt brutalt helvetiskt stört jävla långsamt, så att det är nästan ofattbart. Det känns som att det gått en vecka sedan i fredags morse, fast det bara är knappt tre dagar. Two to go.

Igår insåg jag förvånat att det bara var lördag, flera gånger under samma dag. Och blev lika besviken varje gång. På kvällen frågade jag honom hur det kan vara fysiskt möjligt att klämma in en evighet på 48 timmar. Det undrar jag fortfarande. Vad fan är det som händer. Utan frågetecken.



Och jag måste verkligen klippa mig, inser jag. En lite rolig detalj är att jag hade ungefär exakt den här frisyren för precis två år sedan, kolla den här bilden:

Ah, oj vad naturlig jag ser ut. Hur som. Ser nu att det nog var ännu lite längre då, men det är definitivt för långt nu. Lisen, var är du när jag verkligen behöver dig?! T__T