För det är ju egentligen inte tiden vi saknar. Bara förmågan att ta vara på den och utnyttja den på rätt sätt. Jag vill kunna sitta inne och rita en hel dag, eller ligga uppe och skriva dikter en hel natt (förresten, har ni tänkt på hur mycket det tar emot att kalla sig själv poet? Jag tar det en annan gång). Jag vill kunna gå ut och fotografera när som helst, hur länge som helst, kort sagt: jag vill vara pensionär. Skulle det kanske vara möjligt att förtidspensionera sig vid femton års ålder? Jag vill kunna ta en lång promenad utan syfte, bara för att det är skönt. Men det funkar liksom inte så längre; allt måste ha en anledning, en förklaring, en ursäkt. Att bara vilja vara duger inte, man måste vilja vara något speciellt. Och jag vet inte vad jag vill vara! Lycklig? Jag vill bara ha mer tid för sånt som verkligen betyder något, sånt som ger livet en mening. Tiden är svår att ta tag i, den vill alltid slita sig loss och rusa iväg och gå sin egen väg. I röran blir jag ensam kvar på vägen och undrar vad som hände egentligen, och bara önskar att tiden kunde komma tillbaka så vi kunde reda ut ett och annat... Men det gör den aldrig.
För ett år sen ungefär var jag på teater med mamma, för första gången i mitt liv utanför skolan tror jag och med ursäkten att vi fått biljetterna gratis från medborgarskolan. Oavsett, pjäsen hette Momo eller kampen om tiden. Den var grymt bra.
Det har tidvis gått bra
Tidvis har skakandet lagt sig...
Lillebror vill ha datorn. Jag måste städa och plugga och egentligen borde jag verkligen inte sitta här, men det gör jag ändå. Fan, y' know me too well... Lev väl. Pussel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar