Funderingar

..
..
Du ritade i snön
"Sådär mysigt kall och blöt"
"Jag med", sa jag
Fast du såg inte att jag grät

**

*****

**

Det är lite konstigt att belöningarna som ska få oss att vilja göra rätt, sällan kommer innan de behövs. Barn som alltid varit perfekta och varit precis så som föräldrarna önskat att de ska vara är, vad jag har märkt, inte särskilt ofta de mest bortskämda som blir mutade med många tusen för att till exempel inte äta godis, dricka, röka eller vad det nu kan handla om. Det är de som väl har börjat med något som föräldrar inte vill se, som får belöningar för att sluta med det. Jag kanske är otydlig men vad jag försöker säga är:
Vill man tjäna några tusenlappar är det bästa sättet att visa att man kan göra fel.
Och jag försöker inte på något sätt hacka på dem vars föräldrar valt att attackera / förebygga problem med hjälp av "mutor", bara för att mina egna, trots mina försök att övertyga dem om motsatsen, alltid ansett att sådana är onödiga. Jag påstår inte heller att jag inte förstår föräldrarna som handlar såhär för det gör jag verkligen. Men det är knappast en taktik som gynnar dem som varit duktiga från början. Det får dem bara att vilja visa att "jag kan minsann också vara olydig", vilket kanske inte riktigt var meningen ändå.

Inte förrän man visat att man kan göra fel, får man belöning för att göra rätt.

**

*****

**

Det är inte sällan som min lillebror ondgör sig över SVT:s oförmåga att sända högkvalitativa filmer på helgerna, vilket på alla sätt är förståeligt med tanke på hur tablåerna kan se ut en lördagkväll. Säkert har det med ekonomiska resurser eller något att göra, men jag ska komma till saken: Nyss avslöjade de att det spännande temat för kommande lördagen ska vara minnesförlust. Visst, jag kan inte påstå att jag hoppade högt av upphetsning och det gjorde definitivt inte brorsan eller någon annan i familjen heller. Men det kunde vara rätt intressant ändå, right? Jag menar, tänk att drabbas av total minnesförlust och inte ens minnas sitt namn på morgonen. Det är nästan som en väldigt extrem form av att vara ett litet barn, eller hur? Barn är ett föredömligt exempel när det gäller att leva för stunden. (En helt annan historia om min då femårige bror under sommarsemestern har också med det att göra, fast den drar jag en annan gång.) I vilket fall som helst skulle det vara grymt intressant att få studera någon som drabbats av total minnesförlust...

Förresten tänker jag aldrig bli stor. Det kungjorde jag medan vi satt i lokalen och pysslade ikväll: "usch, 30 år är bra gammalt... så gammal ska jag aldrig bli" Donkey trodde jag skulle begå självmord (föga otrolig teori visserligen). Mitt förslag var att äta krumelurpiller, fast jag har inga vad jag vet... Tänker på de där oförklarligt hårda silverströsselkulorna som fröknarna slog i en var inte-längta-hem-piller under klassövernattningarna. Att man gick på sån bullshit... det är plasebo på riktigt ;D

Idag har jag lärt mig vad en sonett är, samt gjort ett försök att skriva en medan jag satt på tåget. Har ni riktig otur kanske jag publicerar den när jag inser att den aldrig kommer bli bättre...

Nu ska jag sova. Det blir visst inget svenskaprov imorgon (eller snarare: om det är det så kommer hela klassen få IG, och då är jag i alla fall i gott sällskap) så jag har fet sovmorgon till typ 12:10 eller något. Det tycker vi om!

Sov gott alla barn, pusselipussel.