Fritt fram att rippa sönder om ni så önskar - här är i alla fall satiren jag lämnade in till svenskan igår! Och hey, det är den första jag skrivit, ha lite överseende.
På första uppslaget i den lokala Lidingötidningen finns alltid en läsarspalt där människor får chans att uttrycka sitt missnöje över de slarviga hundägare och vandaliserande ”moppepojkar” som fördystrar tillvaron för oss hederliga medborgare. Vad som dock gör mig aningen upprörd är att en stor del av dessa insändare innehåller kritik riktad mot kommunen, vilket är högst orättvist. Därför fann jag det på sin plats att framföra ett litet försvarstal för vår kommun.
Om allting var privatägt och alla människor gjorde som de själva ville, skulle vårt samhälle rasera och resultatet skulle bli just vad flera av dessa så kallade ”moppepojkar” skränar om – anarki. Jag är övertygad om att vi allihop egentligen vet att det inte skulle fungera i längden. Man behöver något att luta sig tillbaka mot, ett tryggt stöd av folkvalda människor som styr upp och samordnar samhället till folkets bästa. Där fyller varje kommun en otroligt viktig funktion. Icke att förglömma är dock att kommunen, precis som alla andra, befinner sig inom ramarna för en ekonomisk begränsning. De måste faktiskt göra vissa prioriteringar, och vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna för att de gör det på ett vettigt sätt.
Ett ständigt återkommande diskussionsämne är förstås skolan, som många anser har för låg prioritet hos kommunen och borde förbättras. Man påstår att lärarna är underbetalda och att eleverna lär sig för lite. Det finner jag svårt att förstå. Att få njuta av våra härliga barns närvaro åtta timmar om dagen fem dagar i veckan är ju ingenting annat än en ynnest! Tänk att få undervisa dem som är vår världs framtid. I skolan får ungdomarna oumbärlig kunskap om floder och grammatik, något som krävs för att överleva i dagens samhälle. De får livserfarenhet genom den dagliga dos etik och moral som skolpersonalen visar genom att vara goda förebilder och stå upp för det som är rätt. Dessutom ger skolan eleverna både motion och näringsriktig fiskgratäng med potatisbullar varje dag.
Att man lägger ned öns fritidsgårdar är förstås beklagligt, men de är helt enkelt dyrare än de är viktiga. Den enda roll de spelar är som hållplats för ungdomarna innan de drar vidare till den nattöppna Statoilmacken i Torsvik. Där finns åtminstone riktig mat som varmkorv och sallad – inte bara glass – och man behöver heller inte slösa resurser på att hålla personal som ska se efter dem. Därför är det fullt förståeligt att kommmunen väljer att lägga pengar på andra ungdomsaktiviteter i stället – till exempel så rustade man som bekant upp Högsätrarinken för inte så länge sedan. Att man sedan inte hade råd att spola den var givetvis olyckligt, men man kan inte få allt här i världen.
Sjukvården är också något som ständigt är föremål för debatt. Visst uttrycks det missnöje över långa vårdköer, men faktum är att de är en nödvändighet för att vårt samhälle ska fungera. Det hörs ju på ordet: patient – patient – tålmodig. Att sjukvård kostar pengar är ingen nyhet och för att kommunen ska ha råd att hålla med välutbildade sjuksköterskor och doktorer, måste de givetvis se till att resurserna inte läggs på vem som helst. Innan det blir tal om någon undersökning ser man till att ge alla potentiella patienter ordentligt med betänketid, så att ingen behandlas i onödan. Dessutom hinner några kola av under tiden, vilket förstås sparar ytterligare samhällsresurser. Här har vi en situation där alla är vinnare – vad mer kan man begära?
Tydligen finns det personer som bara älskar att hitta fel i världen. Till alla som klagar på en skräpig miljö och brist på papperskorgar, tänk såhär: I denna pengacentrerade värld finns något som är värre än något annat – att slösa sina tillgångar på sådant som är helt meningslöst. Se på gatorna inne i Stockholm. Trots alla papperskorgar som finns har ju folk fullkomligen täckt marken av skräp. Det är föga förnuftigt och resurssparande att strö ut åtskilliga papperskorgar över vår ö, om folk ändå inte använder dem.
Nej, det finns definitivt områden i vårt samhälle som är betydligt viktigare att lägga folkets gemensamma resurser på. Det är faktiskt fullt förståeligt att man skär ner på vägunderhåll och snöröjning, annars har man ju inte råd att ge politikern, som just avgått efter tolv månaders tjänst, en årslön i fallskärm. Det är till sådana förnödenheter som våra skattepengar ska gå! För att inte tala om till lönen till den beundransvärda person som åtar sig den ansvarsfyllda uppgiften som kommunalråd. Hur ska han, med den tunga rollen på sina axlar, kunna klara sig på mindre än 70 000 kr i månaden?
Avslutningsvis – det där med att gatlyktorna är tända på dagen och släckta på natten. Jag har funderat på hur romantiskt det egentligen är att promenera hem i höstmörkret längs en becksvart cykelbana, och plötsligt bli fullkomligt bländad av gatlyktan när man böjer sig fram för att kyssa flickvännen… Ester, 74, som föll på väg hem från en kopp te hos väninnan, får trösta sig med det äventyrliga i mörka promenadvägar. Och varje morgon när hon tar sin sedvanliga promenad, kan hon glädjas åt lite extra ljus i tillvaron.
Malin Duveblad, N2a
Svenska B HT 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar