(Jag redigerar aldrig sånt här i efterhand, utan låter alla ord stå precis som jag skrev dem. Låt det vara rörigt och salt, det är väl livet i små ord som en blogg är menad att spegla.)
Och det är inte så jävla lätt jämt
Att vara sådär som ni vill ha en
Och bland allt grus och alla spritpennor
Alla hus och alla broar
Är det fan inte lätt att räcka till,
Vara sig själv och duga som man är
Ni vet, det där som säger är så bra
Och att resa sig upp efter varje fall
Fast asfalten lockar och tågspåren kallar
Och tiden
Virar upp sig runt handlederna,
Precis som om livet
Är höstlöv och duggregn
Och budgetinspelade demospår i snäckorna
Susande
Precis som tågspår
Brusande
Som vågorna mot klipporna
Och precis som om jag
Är den där plankan som slets loss från skeppet
Och driver omkring över fjärden
Och väntar på att kastas upp på en strand någonstans
Bara det att den där stranden
Dit mitt frusna hjärta längtar så brinnande
Är omringad av undervattensminor
(Titta, ballonger)
Inhägnad i taggtråd
Av förakt.
Varförvarförvarför
Blev det såhär
När, hur,
Och fucking jävla varför.
Tystnad.
Att livet känns meningslöst blir konfirmerat när man inte ens kan producera fullständiga meningar. Ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar