Huvudvärk

Hej, har ingen riktig koll på vad som har hänt senaste veckan och vad jag har bloggat om och inte,

och egentligen inte på livet heller...

Vet bara att jag är väldigt trött och att jag redan saknar österrikarna som åkte hem imorse. Idag är det nationaldagen, det har varit fint väder och vi har haft gäster för att fira Pelle. Och i övermorgon har vi hemkunskapsprov.

Ungefär så långt har min hjärna kommit under dagen, knäppt egentligen. Men jag insåg just att folk fortfarande orkar kolla i bloggen ibland, och lämna intelligenta kommentarer. Och det gör hela sysselsättningen lite mer... begränsad. För när man plötsligt vet att folk läser det, känner man betydligt större press på att prestera något. Och om inte språkmässigt - för så mycket kan jag ju säga, att även om jag inte vet exakt vilka som trackar mig har jag ganska bra koll på vilken verbal nivå dom ligger på - så måste jag i alla fall akta mig för vad jag säger. Watch your mouth, liksom, och det har aldrig hänt förut. Igår fick jag några insikter i samband med min trevliga dag (observera - för mina mer ointelligenta, ovälkomna och idiotiska läsare: ironi!). Bland annat har folk fortfarande inget bättre för sig än att tracka Matthias för det jag skrev (as if någon fortfarande bryr sig, tycker bara synd om människan), fick även höra saker som "Malin? Men OJ vad gärna jag vill vara med henne!" Och annat trevligt som stärker mitt redan glänsande självförtroende.

Och visst skulle jag kunna fortsätta skriva i all evighet om hur mycket jag hatar så väldigt många människor, och hur mycket dom hatar mig, fast egentligen är det ju mig själv jag hatar. Och det är det som blir så tillskruvat - ska man inte bry sig mer om hur man själv är än hur alla andra är? ("Och titta inte på andra innan du tittar på dig själv..." /Winnerbäck) Jag menar, visst är folk jävliga och visar tydliga tendenser på total avsaknad av ett riktigt liv, men är jag så mycket bättre själv? Kan ju låta meddela att samma dag som två personer under tio minuter tryckte ner mig ännu djupare, hann jag även förlora något betydligt viktigare som bara jag kan stå till svars för. (fast det är svårt att sona ett brott man inte kan definiera. Jag vet inte vad jag har gjort, bara att jag har gjort det.) Allt inom loppet av jaa, kanske en eller två timmar, och det behöver jag väl knappast förklara gjorde min dag till ett rent helvete. Sen blev det ju ganska bra, vi åkte till Breviksbadet på eftermiddagen och sen var det avslutningsmiddag, och vi hade ganska mysigt. "Inte ja, men inte nej. Inte bra, men helt okej..." Efter det insåg jag hur mycket jag hatar vissa människor, som för övrigt hatar mig också och inte har några som helst problem med att visa det (så jag tänker inte ha dåligt samvete nu), men inga namn nämnda. Det spelar ändå ingen roll.

Kläckte just en superidé, kunde döpa om bloggen till Malins hat-blogg eller nåt. Bara för att, jag skriver ju ändå i princip inget annat än negativa saker. Överväger mina möjligheter, kanske kan man ha typ djävulstema eller något. Bara för att. Det skulle dessutom öka förutsättningarna för att få vara ifred gällande "sluta-gnäll-och-var-positiv"-kommentarer, eftersom bloggen då skulle ha inriktning på negativa saker. Då är man liksom nästan förlåten. Eller nåt.

Förlåt att jag klagar, men vafan, det är ju i och för sig smart! För jag menar, ju tråkigare saker jag skriver om, desto färre vill läsa! Vet att det låter helt cp eftersom man ju bloggar för att folk ska läsa det, men jag vill först förlora alla läsare, och sen börja om på nytt. Då kan jag börja blogga om roliga saker igen... eller nåt. Om det nu finns något roligt att skriva om.

(fan vad jag babblar!)

... "Som att dyka tvåtusen meter rakt ner i en brunn utan vatten" (och gissa vem jag citerade nu?) Precis så känns det, vet inte riktig varför och kan definitivt inte förklara det, men så är det. Testa att göra det, för det kommer definitivt sluta med att ni slår över och landar på nacken eller ryggen. Och då är ni döda, eller i alla fall förlamade. Och då kommer det värsta i slutet; noone's gonna miss you. Alla kommer bli glada över nyheten, och leva lyckliga i hundra år, och på ett sätt är det då precis som jag vill ha det. Jag har alltid hatat olyckliga slut. Ha det fint och hälsa Gud när ni flyger upp till himlen efter att nin har landat (fast han vill inte höra allt jag har lust att säga honom.. vad nu det är).

Förlåt. Godnatt. (jag har ont i huvudet)