Det är seriöst miss-i-nassen. Mitt hår är sådär mysimysigt omysigt som det blir när man legat still i en soffa för länge och sett på film. Som jag har.
Gillar att det har varit fint väder idag. Sånt håller hoppet flytande. Tänker på Ccs fina metande vid Lidingö Runt... Fan, saknar det. (Och frasen "touch of" kommer jag aldrig uttala igen...)
Shit, nu har jag läst dessutom. I bloggen. Vet inte riktigt vad jag ska säga, skulle kunna skrika förlåt till världen tusen gånger om, det skulle ändå inte vara tillräckligt. Jag har alltid haft svårt att säga förlåt, särskilt när jag var liten, och ibland har det varit för att om jag gjorde det, skulle det bara verka som om jag trodde att det skulle funka. Som om jag verkligen trodde att det skulle hjälpa, att allt jag gjort varit förlåtligt (vilket det säkert inte har). Och ungefär så känns det nu, samtidigt som jag bara är trött på allting. När jag har dåligt samvete tycker jag illa om mig själv, och det klagar du på. När jag är glad tycker jag om mig själv, och det är inte heller bra. Jag har helt enkelt inget mellanting, inget "lagom" (å, vad jag älskar det ordet), utan jag är alltid antingen för lite eller för mycket.
(Men tro inte att jag skriver för att klaga på dig nu, snälla. Jag skriver för att få skriva av mig, och kanske säga dig någonting, men ingenting negativt. Inte med flit, i alla fall.)
Det är mitt fel, det vet jag, och jag vet att andra tycker att det jag gör är jobbigt. Jag orkar inte kämpa emot längre, jag orkar inte slåss och jag orkar inte förneka det du säger. För innerst inne vet jag säkert att du har rätt, det är bara det att jag inte erkänt det fullt ut för mig själv ännu.
Men vad ska jag säga, lite av det du stör dig på är ju verkligen jag. Jag menar, till viss del är jag ju född vuxen, redan som liten trivdes jag i vuxnas sällskap (och dom i mitt), och jag har alltid varit lite av en ansvarsmänniska. Dels för att jag tycker om att ha koll på när saker händer, och alltid vill planera, och dels för att jag är en sån person som får dåligt samvete om jag inte gör vad folk vill att jag ska göra. Du skulle sett mig idag på svenskan, när Agneta kom in mitt i glasspartyt och vi började prata om den här omtalade mentorsdagen som ska vara på måndag. Gissa vad hon sa? Jo givetvis "Men Malin, kan inte du ordna nåt som klassen kan göra då?" Förstår du ungefär hur lätt det är att vara som du vill att man ska vara då...? Kanske inte, jag vet inte, och jag menar inte att vara otrevlig. Fast det brukar jag ju alltid lyckas bli ändå.
Ändå tror jag nästan ibland att det faktiskt finns personer som uppskattar att jag är en sån där ansvarsmänniska. Personer som tycker att det är skönt med någon som är lite av en länk mellan ledarna och ungdomarna kanske, eller bara vill kunna lägga ifrån sig ledarrollen för en stund. Personer som tycker att det kan kännas givande ibland att föra ett vuxet samtal med någon, och jaa, jag tror du fattar. Som ett sånt där "vuxen-barn" blir man inte bara illa betraktat, och det är kanske det som är fällan. Det är då man fastnar för att vara omtyckt av alla, och istället slutar som en som inte är omtyckt av någon.
(Och det var ju det jag sa: Lillebror, bli aldrig som jag...)
Så, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, förlåt. Ordet är för litet och har alltför många gånger viskats lite för tyst och otydligt, men förlåt då.
Sen det att jag inte orkar ta mig an alla andras problem - förlåt för det. Att jag inte ens orkar ta hand om mina kompisar (eller före detta, kanske man borde säga) är något jag alltid hatat mig själv för, bland många andra anledningar och det vet du så väl, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Sista tiden har jag bara gått och längtat till skolavslutningen och det eftertraktade "slutet", som alla vuxna och förståndiga människor säger bara är början. Jag har liksom tänkt att "vafan, låt det gå som det går, snart slipper dom mig och det spelar ingen roll vad jag gör dom sista månaderna. Dom kommer ändå få vad dom förtjänar sen till gymnasiet, och det är definitivt någon annan än mig." Förstår du? Jag förtjänar er inte i vilket fall, det är fan ingen idé att lura er!
... Men förlåt för det också, då. Jag har gjort mitt bästa, men mer än så kan man faktiskt begära. Ingen kan säga något annat, för så är det - visst hade jag kunnat göra mer. (Ändå handlar det om någon slags självbevarelsedrift, och kanske, kanske finns det någon annan som eventuellt till och med står ut med sig själv först, som har lite tid för den där ensamma själen därborta?)
Vad var det mer jag gjorde fel, förutom det där med den globala uppvärmningen, att pandorna är utrotningshotade och polariserna smälter... (skojade)? Jo, att jag är så materiell också. Jaa, vad kan jag säga? Om det är min enda lycka så låt det vara det då, snälla. Tänk såhär: "Den där sorgligt trasiga människan som mest är i vägen är det ju egentligen synd om. Det är precis som med mobbare - säkert är jag en själv - låt dom bara vara, och inse att det blir värst för dom själva." Ungefär. För vad ska jag göra, uttryckligen be dig att ta ifrån mig en av de få glädjeämnen jag har kvar...? Jag vet inte. Förlåt för det också då.
Var det något mer? Undrade förresten om det var din kompis - som du varit så social med senaste tiden, som du själv skrev - också som tycker illa om mig? (Inte så att det inte är förståeligt, för det är det. Mer än väl.) Först trodde jag ju att det fanns folk som ville ha kvar mig hos er istället för att flytta upp, men jag börjar betvivla det nu. Jag har spelat ut min roll och egentligen spelar det ingen roll (ordlek?) alls om Eva eller någon tycker det vore praktiskt med en person som tar ansvar över saker. Det väger inte tillräckligt tungt (ja, ni vet ju att jag är Vågen) mot allt det du radar upp, och det vet jag. Frågan är bara om hon vet det... Kommer i vilket fall inte gå upp, då slutar jag hellre. Jag förstår att ni inte tycker om mig, det gör jag verkligen! Det är en sak till vi har gemensamt - mer än Lasse - och det är att ingen av oss tycker om mig. Fast det visste du ju...
Jo just det, det var det där med jantelagen också. Ja, vad ska jag säga om den... Att jag inte tycker om mig själv är ingen nyhet. Att jag någonstans fått inpräntat att jag inte ska tro att jag är något (det låter väl inte särskilt otroligt med tanke på det trevliga sällskap vi haft i klassen genom fyra år... alla har ju inte varit genom-uppmuntrande hela tiden). På något sätt har det ju alltid varit fel att vara dålig, men också att vara bra. Fel att vara helt enkelt.
Först blev jag mest besviken på er när ni blev så sura. "Om ni märker att jag verkligen inte kan lära mig att uppskatta mig själv, kan ni inte försöka få mig att lära mig det då istället för att trycka mig ännu djupare ner genom att bli arga...?" Men jag vet bättre nu. Inte bra, men lite bättre. Och jag har insett att det förmodligen var vad ni gjorde, i flera år tills ni inte orkade mer. Jag är ledsen, men det där att uppskatta sig själv är inget man lär sig på några timmar. Det tar tid, och det har väldigt mycket att göra med vad man jämför med. Som du vet jämför jag mig alldeles för mycket med människor som är betydligt bättre, och jag blir aldrig riktigt nöjd. Jag ser alltid allt som alla andra har - hur mycket finare dom är utseendemässigt eller i personligheten, hur mycket lyckligare dom är och hur orättvist livet är eftersom jag inte är lika lycklig. Så har jag tänkt jättelänge - och gör fortfarande, det vet ni - och det tar kol på en efter ett tag.
Det där med citerandet behöver kanske inte en så jättelång förklaring, det är helt enkelt så att jag gillar 1) smarta uttryck och ordspråk 2) roliga uttryck och fraser som antingen är felsägningar eller bara nåt vrickat som låter kul 3) att spara fraser jag kommer vilja minnas. Självklart kärleks- och vänskapsförklaringar, men också sånt där som "du klarar dig inte lilla vän" är så skönt att kunna ta fram när man är riktigt självnegativ, till exempel. Like Men hon sa ju det! Hon sa ju det, hon var damn right förstås och jag klarar mig aldrig! Ungefär. Och förlåt för alla gånger jag spelat in eller antecknat mot er vilja.
Att jag är otrevlig mot folk och trycker ner människor beror ju självklart på att jag själv vill känna mig bättre. Också en kind of självbevarelsedrift egentligen. Den här delen är svår att förklara och också ursäkta sig för, eftersom jag inte är medveten om när jag gör fel. Jag antar att det har någonting med tonläget att göra, och det faktum att jag avbryter folk för att jag själv vill säga något. Mer kan jag nog inte säga för att ursäkta mig, kanske duger det med ett "jag ska göra mitt bästa i framtiden" istället...? Om jag lovar att verkligen försöka bli en bättre människa (genom att lägga ribban riktigt jävla lågt har jag ju i alla fall lyckats öka möjligheterna för en förbättring), tycker ni om mig då? Om jag ska göra mitt allra bästa att bli trevlig (àla "konsten att vara snäll", as if jag har läst den ens :S) och ansvarstagande utan att bli bossig, om jag försöker vara duktig och omtyckt utan att behöva trycka ner andra...
... Tycker ni om mig då?
Jätteledsen att jag inte kan fortsätta längre, men klockan är halv två, jag har ont i ögonen, huvudet och magen och jag är jättetrött. (Förlåt att jag klagar och tycker synd om mig själv, men det blir ju så när ingen annan gör det... ungefär tvärt emot uppskattning, för ju mindre andra tycker om en, desto mindre tycker man ju om sig själv)
Fortsätter mitt ursäktande en annan gång, jag lovar. Trust me this time. För att bara visa att du har läst det kan du väl lämna en kommentar, men helst inte anonym som jag gjorde eftersom jag får så många andra anonyma. (vill ju inte att någon jävla människa som älskar att göra livet surt för andra ska låtsas vara du.)
Förlåt. /M
PS. Efter en snabb redigering av inlägget blev klockan plötsligt 10 i 2, och jag mår verkligen inte bra. Borde gå och lägga mig... funderade bara på det där äckligt klyschiga som människor säger ibland: Vill du inte ha mig som jag är, är det inte mig du vill ha. Kanske är det så, och det är nog så jag har tänkt ibland också. "Fan, jag orkar inte mer! Nu är jag mig själv och ni får gilla läget, älska eller hata mig" Ungefär. DS.
PS2. Hjärter Dams sista sång är verkligen jävligt bra.
Allt är så förgängligt, allting kan brisera snart. Men du är oförstörd för mig... Du är oförstörd för mig. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar