Förlåt att jag hatar
och skriker och dör
inombords
Förlåt att jag är precis som du önskat
att du aldrig skulle bli
Förlåt att jag aldrig räcker till,
och aldrig blir precis som ni vill
(rim)
Förlåt, men jag kan liksom
inte göra mer
det känns som om alla har slutat titta
alla har stängt ögonen och räknar med att allting är
som det alltid varit
och det gör varje försök att förbättra,
förändra
bara allt mer meningslöst...
för varför försöka om ingen ser?
öppna ögonen, se vem jag är
jag är inte bara ond, det har till och med jag insett
(och jag vet att jag inte bara orsakat olycka i världen)
minns du någon som bar dig på ryggen,
minns du någon som gjort dig sällskap i skogen,
minns du någon som seglat med dig
någon som lyssnat på dina problem och i alla fall försökt förstå
som kanske någon gång för längesen
betydde något
Jag vill ingenting, ber dig inte om något alls, framför allt inte att älska mig
men kanske försöker jag få dig att minnas
något positivt med mig
och se
att jag inte bara är elände, taskiga kommentarer och bossiga order
nedvärderande blickar, "jagärsåjävlamycketbättreändu"-antydningar och otrevligt tonläge
utan kanske något mera, något större och finare
som en gång i historien var värt att bry sig om
(Där under askan utav sönderbrända drömmar, ska vi hitta nånting större...)
du har äntligen insett att jag inte är värd mer plats i din blogg, jag är lättad. Vad skönt att någon är tillräckligt klyftig för att inse det, ni är inte särskilt många faktiskt. Spread the word, kan jag bara säga - rädda andra från samma besvikelse.
Förlåt, vet att jag är skyldig dig fem kronor. Självklart ska du få dom.
Godnatt.
...Förlåt. Men jag kan inte göra mer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar