Här kommer ännu ett av alla trevliga små gnäll-inlägg jag tenderar att publicera när allt går åt helvete och jag hatar mig själv.
Den här dagen måste ta priset som den mest meningslösa i mitt liv på mycket länge. Jag har all anledning att vara glad: det är en klar, solig och varm höstdag med fina färger som ger en sista minuten-energikick till staden inför höstrusket. Jag har bra lärare, snälla klasskompisar, en familj, ett hus, ni fattar. Jag borde vara glad.
Och det finns inte mycket som är värre än att vara riktigt jävla deppig när man egentligen borde glädjas åt allt man har. Det gör en liksom bara ännu deppigare att veta att man inte ens har vett att uppskatta det man har.
Vilket är synnerligen irrelevant i mitt fall, eftersom jag inte har något. Det är nog mest det jag saknar tror jag. Att ha någon där.
(Jag vill ha dig nu
Som jag hade dig förut)
Fan. Och mina tårar är slut igen, fast klockan bara är fyra.
Vart mycket foton och teckningar idag, kanske något som kommer upp senare. Om jag finner lite energi någonstans bortglömd i ett hörn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar