*

x
x
x
Påväghem

Gamla tunnelbanevagnar
Slitna säten repade rutor
Smutsiga converse Klottrade väggar och

Jag fyller naglarna med lera
Av all yta som jag skrapar

För där under askan
utav sönderbrända drömmar
Ska vi hitta nånting större,
Eller hur var det nu?

Och huvudets monotona dunkande mot rutan
Slår tillbaka allt jag nästan glömt




Bro över tågspår
Mot de gråa betongklumpar
Vars stumma skrik
Aldrig upphör

Tunnlar och stolpar
Rusar förbi
Allt det som var nu flyr bort

Och kvar ligger skärvorna
av en sedan länge sprucken själ



Och så ändstation
Avstigning för samtliga trafikanter
Hörde du det?



Men det är nog tur att ändstationen
inte är världens ände
Att det finns något bortom de gula bromsklossarna
Att livet
Inte bara tar slut
Sådär, utan förvarning

Nej, bortom spärrarna väntar
Ännu en bro, och andra tågspår
Över stålgrå vågor och skummande gäss

Som en viskning, med något att berätta om
Havet
Livet

Och allt däremellan.