Det är lite underligt, när det gäller vissa människor hoppar man liksom över det där förälskelsestadiet. Man är inte sådär överkär och pirrig och skriver namnet på personerna i fråga överallt. Det blir lite mera som att man direkt erkänner för sig själv att, Nej, jag är inte kär i dem. Jag bara älskar allt de gör och skulle dö för dem tusen gånger om. Det handlar om människor som man vet att man inte förtjänar, men som man av ren överlevnadsinstinkt vill ta vara på varje ögonblick med.
Och det är också för sådana här människor man (jag) lever. På frågan "vad lever du för?" skulle en stor del av alla jag känner förmodligen svara "vännerna". Jag skulle nog snarare svara att jag lever även för dem som inte skulle se mig som en av sina vänner, eller som inte ens känner mig. Att jag lever för att på något sätt hedra de människor som verkligen betyder mycket, kanske inte för hela jordklotet men som har bidragit med något fint. De som ställer upp för andra, inte för att få något specifikt tillbaka, utan för att det är roligt att göra andra glada. I ett försök att ge någonting tillbaka eller åtminstone få tid att visa tacksamhet till dessa människor, fortsätter jag trava runt här i samma spår utan att egentligen lyckas med särskilt mycket själv. Men det kanske är skäl nog att leva...
[Och tro inte att det här inlägget riktar sig till någon särskild person för det gör det verkligen inte. Visst finns det människor på jorden som borde ta åt sig av det beröm som texten i någon mån innehåller, men misstolka mig rätt nu, snälla. Se det som ett sätt att tänka snarare än en kärleksförklaring, för det är det inte. Men tack, alla underbara människor!]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar