Självplågeri

..

Varför är jag så masochistisk?

Jag vet seriöst inte vad det för fel på mig. Jag plågar mig själv och njuter av det! Jag vill bli slagen, jag ber folk att slå hårdare och mera om de väl har börjat. Jag var såhär nära på att skära upp ett djupt sår i somras, bara för att vi skulle kunna skriva ett brev till juniorerna i blod, jag biter mig själv i knogarna och klöser min hud. Och just nu lyssnar jag på "Tears and rain", "Bed of roses" och "Chrissie, hur mår du". (...think that you're still in my bed...) Jag tycker helt uppenbart om att plåga mig i gamla minnen, kanske som en bestraffning, jag vet inte riktigt. Men det är ju bara det fina som jag förlorat som jag plockar fram igen och minns, och kanske är det så att sånt som är fint ska göra ont också. Jag vet inte.
..
..
..

You're the meaning in my life, you're the inspiration

..

And here's to you, mrs Robinson

Jesus loves you more than you will know... ooh...

[rabarberpaj]

..

****

..

There are children standing here, arms outstretched into the sky

Tears drying on their faces; he has been here.

Brothers lie in shallow graves, fathers lost without a trace

A nation blind to their disgrace, since he's been here.

..

And I see no bravery, no bravery

In your eyes anymore, only sadness...

..

..

..

...Och så hela Goodbye my lover också, men jag orkar inte skriva den texten.

..

And I love you, I swear that's true

I cannot live without you

♥