Lame träning & depp i största allmänhet

Halloj.

På Lidingöbanan hade jag sällskap med Alex som skulle på sin gympaträning, det var trevligt. Och i trapporna i Ropsten mötte jag Oscar, och det var också jättekul! Har inte sett honom på... ett halvår eller något sånt, sorg på det. Det var roligt i alla fall :D

På träningen var det först bara jag och David, sen kom två till och fler blev vi inte. Några trodde att vi skulle vara i Gärdeshallen och andra kunde inte komma, och särskilt många är vi inte i laget. En del skott fick jag på mig och jag övade på att jonglera också (fan vad jag ska lära mig det, bara för att visa världen). Vi höll inte på så länge, alla ville nog hem utom jag som gärna skulle kört lite till.

Jag fick veta att David och Douglas inte får några pengar alls för att träna oss, det trodde jag faktiskt inte. Själv kan jag inte förstå hur man kan få två killar i 18-årsåldern att åta sig helvetet det innebär att träna laget, utan att behöva muta dem med en rejäl summa pengar för att göra det. Jag skulle säkert ha gjort det själv, ni vet hur jag är, men ändå. Och det är så jävla surt att få en tränare som man vet inte kommer kunna stanna särskilt länge, det är som att bli störtförälskad i någon under semestern utomlands eller vad som helst. Och under den där tiden som man verkligen borde ha njutit av att ha landets bästa tränare går man istället runt och vet att de snart kommer sluta... Åh, jag vet inte om jag ens kommer i närheten av att lyckas beskriva känslan av att vara rädd att älska något man vet att man kommer förlora, men jag kan ju inte vara ensam om att ha känt så i alla fall.

Lidingöbanan var försenad såklart, det var strömavbrott mellan Brevik och Gåshaga så förmodligen stod alla tåg på fel spår och allt möjligt. Jag sprang ner och hann med 206:an, kom fortfarande hem tidigare än om träningen slutat 19, och åt dopp i grytan (?!) till middag. Jag har ännu inte orkat duscha eller städa någonting, definitivt inte pluggat heller...

Känner mig bara så otroligt otillräcklig... Är det bara jag som hela tiden tror sig vara i vägen och irriterande? Som är helt övertygad om att världen vore bättre utan en, och som utan tvekan skulle ta livet av sig så fort någon bad en? Säg till om jag inte är ensam...

Och inte har jag fått nån kanelbulle heller. Bajs på det.

Puss & godnatt <3<3