Så stor del av mitt liv går åt till att hicka så
om ni hör något konstigt ljud under begravningen
och ser hur kistan hoppar till en aning,
bli inte alltför överraskade
Woho! Tänkte nog fortsätta lite på storyn, you know, jag är ju så cool. (naat)
Efter att ha diskuterat lite med Karin har jag kommit fram till ett lämpligt namn på den mossiga hårdrockaren hittills kallad Namnlös:
"Härmed döper jag dig till... Sven-Gösta!" *hälla iskallt vatten i hela fejan på ungjäveln*
-Idag är det (som alla förhoppningsvis redan noterat) fredag, något som med allra största sannolikhet innebär att Helga har planer på att dra ut på stan och festa. Inte mig emot, eller någon här hemma i huset - när hon blir rastlös går hon ändå bara runt och sprider negativ energi omkring sig. På det sättet påminner hon förresten lite om en elektron - hon är väldigt liten och väger i princip ingenting, hon svävar runt (i alla fall på nätterna efter några glas eller bloss) och hon är ofta laddad med negativ energi.
Vardag är nog egentligen den enda som verkligen sörjer över att Helga är borta så mycket. För även om de egentligen inte har någonting alls gemensamt så är hon hans enda vän, den enda han har.
Ett ljust moln schwischar förbi rakt framför ögonen på Vardag, men han har slutat bry sig eftersom det sker ungefär en gång var femte minut. Linnea är som vanligt uppe och snurrar i rummen, och hennes oföränderligt glada uppsyn mister liksom sin tjusning i och med hennes ständiga mentala frånvaro, hon är där men hon är inte där. I början var Vardag mycket fascinerad över Linnea och hur hon lyckades vara som hon är, men nu bryr han sig inte längre. Hon driver runt som en annan älva, och involverar sig aldrig i djupare samtal eller diskussioner än om på vilken sida tallriken som spaghettiskeden ska ligga, och även i såna simpla dialoger skjuter hon aldrig in mer än ett eller ett par ord, i stil med "Mamma brukade lägga dem ovanför". Så hennes sällskap finner Vardag föga underhållande. Pusslaren är såklart hemma, hon slutade tidigt idag och brukar sällan vara ute på helgerna. Det händer, men inte ofta. För tillfället sitter hon mitt på vardagsrumsgolvet och håller på med sitt senaste projekt: ett gigantiskt pussel med 2500 bitar varav ca 83% är blå och resten grå. Något som tyder på att till och med hon kommer tröttna i sinom tid, trots sitt namn. Sådana pussel är ju ändå bra meningslösa, det kommer nog även hon förstå så småningom.
Nedstudsandes för trappan kommer så Sven-Gösta, med fiaspelet i ena handen och gitarren i den andra. Och med pjäser och tärning i högsta hugg anfaller han Vardag, som helt oförberedd sitter och segar i soffan, och frågar om han inte har lust att dra en omgång fia ändå. Och Vardag som ändå inte har något bättre för sig erbjuder sig att spela med den stackars gubben, med baktanken att det är väl bättre att människan spelar fia med knuff, än att han sitter ute i garaget med gitarren och en flaska sprit.
Sven-Gösta vinner. Det gör han alltid, för alla har insett att han fungerar precis som ett barn, och blir obeskrivligt ledsen och besviken om han förlorar.
Woho, det får räcka så för den här gången. Vill bara uppmana alla att inte ha några som helst förväntningar på det jag skriver, jag gör det ändast i eget tidsfördrivningssyfte.
Tror jag drar till gården ikväll, blev grymt taggad sen Oscar frågade om jag skulle komma. Najs! Massa pusselbitar på alla barn <3<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar