Jag har träffat Lars Winnerbäck.

Okej, jag ska ta det från början:

Cc färgade sitt hår kolsvart i mitt badrum, för att hon tyckte att det skulle varit för pinsamt att visa sig inför Lasse med blekgrönlila hår. Hon lyckades fläcka ner inte bara sig själv och alla sina kläder utan också handfaten, badkaret, golvet och en handduk hemma hos mig. Sådär lagom populär är hon väl nu... :P

Runt halv tolv var vi på Bengans, och jag som tyckt vi varit sent ute blev lite förvånad när vi var först på plats för att få se vår kära idol. Tiden i stan fördrevs med allehanda underhållning, vi gick och köpte ett vitt linne till mig att rita på, och knallade i omgångar (för att kunna lämna alla grejer vid det lilla campingläger som vi slagit upp på golvet längst in i skivbutiken) iväg för att gå på toa, köpa dricka och annat trevligt som man liksom måste göra för att inte bli för rastlös när man väntar. Tonfiskmackor hade vi med hemifrån, dom blev faktiskt jättegoda om än en aning motbjudande till utseendet. Jag skrev och ritade som satan på mitt nya linne, och vi käkade godis och lyssnade på Daugavaskivan som spelades runt runt nonstop i affären nästan hela dagen. Strax efter två kom Anna T och joinade vårt party, hon och jag gick och köpte en gul badanka som vi skulle ge i present till Lars xD Ankan döpte vi till Lasse-Anka, och vi skrev lite på honom med min fina spritpenna också. Det började komma lite mer folk men fortfarande inga skrämmande mängder med människor (jag är seriöst besviken på alla som kallar sig fans och ändå inte kommer förrän en kvart innan Lars ^^). Typ tio minuter i fyra var kön i och för sig hyfsat lång, typ ut genom hela affären, runt hörnet och upp längs hela tvärgatan till Drottninggatan, och vi var grymt taggade eftersom vi stod allra först i kön. Är det tufft eller tufft, liksom? Jag blev intervjuad av Expressens TV-nyheter (fråga mig inte när/var det sänds =S), taggelitagg, jag kan inte ha sett klok ut. Men det är jag ju inte heller... Vi pratade med två tjejer som hade åkt tåg från Linköping klockan sex imorse och skulle gå på den andra signeringen på Ringen också. Det var lite überseriöst tyckte vi... Dom skulle typ på tre av hans konserter också. Vi nöjer oss med en.

Så kom han till sist, efter en evig väntan och en jävla massa nervositet, och det var så läskigt att se honom, för han var liksom... människa. Jag vet inte riktigt men vi pratade om det efteråt, att han har liksom varit Gud hela tiden. Eller typ ett spöke, som finns där och äger och gör världens bästa musik och livet värt att leva, men inte en riktig människa som man kan ta på. Och så kommer han dit och gör verklighet av sitt löfte att om jag blir ett spöke, så ska jag bli fotomodell. Det var så häftigt att se! Sen ska väl tilläggas att han är av den lugna och avslappnade typen som helst inte hetsar upp det hela i onödan, och det gjorde en lite förlägen, liksom. Det var inte läge att vara überfjortis och skrika utav bara helvete, för han är helt enkelt inte sån, och det var heller inte läge att kräva signering på allt det jag hade tänkt mig. Men detta fick jag signerat i alla fall:

• Min truckerkeps
• Affischen (som jag och Cc tagit varsin vid plattan)
• CD-skivan, på två ställen
• Mitt fina linne med alla Winnerbäck-citat på

Han verkade ju bli helt överväldigad av den extremt vackra presenten han fick också... log i alla fall. Och han blev glad när Anna sa att han ägde ^^

Och det var så jävla kärlek. Jag knarkade kameran såklart, DAMP på att den riktiga fortfarande inte är hos mig men den gamla fick duga. Några bilder fick jag i alla fall, och en på mig och Lasse, det är grymt overkligt men ändå är det sant, på något sätt.

Så fick jag såklart massa skit när jag kom hem, inte nödvändigtvis för att jag hade skolkat men för att jag hade ljugit, men det hade jag liksom räknat med. För att kompensera har jag försökt städa och diska och plugga och vara allmänt duktig, vet inte riktigt hur mycket det imponerade men det funkar. Jag är inte genomhatad hemma, otroligt nog, och jag är nöjd i alla fall - jag har träffat Gud.