Jag har ångrat mig, Pusslaren byter härmed namn till Maja för att undvika sammankopplingar mellan mig och personen (vilket ju är i princip omöjligt när vi delar det ovanliga namnet). Alltså, Maja heter hon from now on.
Det är söndag igen, och Sven-Gösta har ett av sina aktivitetsryck. Just nu hoppar han i sängen så kuddarna far åt alla håll, och man kan höra dunset av hans fötter som landar på golvet ända från köket, som ligger på undervåningen i andra ändan av huset. Stereon går på högsta volym, och någon gubbe som var välkänd för femti år sen slår ackord efter ackord som dånar genom väggarna och får porslinet att skallra i skåpen.
Maja, som ligger nere i sin säng och försöker somna om, är inte helt tillfreds med Sven-Göstas sysselsättning. Hon var ute och festade igår och är duktigt bakis idag, huvudet dundrar och i ångestfylld förtvivlan har hon SMS:at några av dem som hon var med igår för att ta reda på vad som hände de senaste timmarna och hur hon kom hem.
Lilla Ego är bekymrad över att Maja är så låg, men lite för liten för att verkligen förstå det här med alkohol. För att göra Maja glad har hon kokat lite te och rostat mackor, som hon sedan tar med in till sovrummet.
När Vardag går förbi och ser de två flickorna sitta därinne på sängen och prata och äta frukost, så fylls han av en underlig känsla som han inte riktigt känner igen. Ändå tror han sig ha varit med om det någon gång förut, fast han minns inte var och när. Men han får i alla fall en känsla av att han lever, och att alla andra gör det också, och att det är saker som det här som man gör för att leva. Tyst smyger han in och sätter sig försiktigt på sängkanten han med, och får en av mackorna. Ganska snart kommer Linnea indansande, utan att säga något såklart, men lugnt nynnande på en stillsam melodi och med några kakor i handen. Hon sätter sig på golvet och lutar sig mot sängbordet, och lyssnar intresserat på vad de andra säger trots att hon sällan skjuter in något själv.
Ganska länge sitter de där och äter frukost i Majas rum. Efter ett tag kommer Helga instormande, med gitarren i högsta hugg och i full färd att berätta om en person som en kompis kompis berättade hade stått på en giraffrygg, men när hon ser den brokiga skaran invånare samlade på Majas säng och äta frukost tillsammans, tystnar hon. Istället sätter hon sig på stolen som är full av kläder från veckan som gått, och börjar spela lite tyst på gitarren. Hon är väldigt duktig, det tycker nog allihopa, men ingen säger det. Till slut är det ingen som pratar längre, alla bara nynnar med i melodierna så gott de kan, och allihopa tycker nog att det är rätt så trevligt ändå. Maja har inte så ont i huvudet längre, och Lilla Ego känner att det nog faktiskt var hon som såg till att blev såhär bra.
När klockan börjar närma sig lunchtid blir Sven-Gösta hungrig, och han kommer in och socialiserar med gruppen en stund innan han tydliggör att mat inom trettiotre minuter är ett absolut måste ifall han inte ska falla död ner på golvet. Sen går han ut i köket för att se efter om där finns några ägg, och Helga droppar av för att steka lite pannkakor eftersom de alltid brukar äta det på söndagarna. Linnea följer med och hjälper till med dukningen, hon är lite den typen nämligen. Den som alltid gjort vad andra sagt åt henne att göra, och som till slut lärt sig vad folk vill ha hjälp med och gör det innan de ens behöver be henne. Men hon skulle aldrig ta initiativet att börja laga mat själv, det är bortom hennes tankegång. På skämt brukar vi andra i huset säga att om hon blev lämnad ensam med ett helt kylskåp fullt med mat så skulle hon antagligen svälta ihjäl efter en vecka i alla fall, och det värsta är att det förmodligen är sant. Hon saknar helt enkelt förmågan att ta egna beslut och få tummarna loss och göra någonting.
Vardag har just insett att Helga har födelsedag om några veckor, och går undan för att fundera på vad hon kan tänkas vilja ha i present. Han vill gärna ge henne någonting som betyder något, hellre än något dyrt och fint. Med tankarna på vad det skulle kunna vara lämnar även han Majas säng, och kvar sitter Maja och Lilla Ego med sina tomma tekoppar. Alla har droppat av, i samma ordning som de kom, och utan att säga något tar Lilla Ego upp frukostbrickan igen och går sin väg. I dörröppningen vänder hon sig om och ler, och med lite vilja kan man nog urskilja [ah, vilket bra rim, det måste jag komma ihåg] ett leende från Majas sida också.
Den eftermiddagen är det smulor i lakanen och socker på hela köksgolvet.
Och alla är lite lågmälda, men ingen känner sig ensam längre - "jag har ju trots allt varann".
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar