Och om att tycka om sig själv. Vissa personer känner en ständig press på att bli som alla andra. Eller, inte en person som smälter in och inte syns. Men en person som smälter in och är normal, och ändå omtyckt. Och är man en person som andra av naturliga skäl stör sig på - för att man till exempel är yngre, längre eller smartare, eller bara annorlunda - jaa, då kanske det inte är så konstigt att man i sina försök att bli som alla andra även tycker likadant om sig själv som alla andra gör? (Okej, jag vet. Inte alla andra. Förlåt.)
Inte undra på att jag inte tycker om mig själv när min högsta dröm har varit att bli som alla andra!
(Och jag tänker inte lyssna på dig längre, låt mig! ["Neej Malin, jag låter dig inte"] Som fan att du gör! Hindra mig? Jag måste väl få tänka vad jag vill. Tryckfrihet, you know. Jag pratar inte skit om er, det vet du för jag tycker ju om er och jag tror er (oftast) när ni säger att ni gillar mig också. Så låt mig.)
För övrigt: Idag när jag kom hem från skolan gick jag fram till kaninburen. Upptäckte till min olycka att någon - pappa extremt misstänkt - klippt gräset föregående kväll. Lyckades ändå rycka loss några små menlösa grodblad som jag stack in till lilla sötdjuret, som ivrigt tuggade i sig dom och började slicka på mina fingrar. Den som inte känt det själv kan inte riktigt föreställa sig det, men det är nog ungefär som att ha ett barn. Man blir som en mamma för den där lilla varelsen, och man inser att man är den enda han har. Han har gett mig ytterligare en anledning att leva. Skuttas, Hoppgubben, Ninelinen <3<3
1 kommentar:
tyck om dig själv!
Skicka en kommentar