Har just haft besök av världens härligaste familj, Skånbergs. Vi träffades på östermalms brandstation (!) för en spännande innebandymatch som efter 45 minuters hårt spel slutade 13-11 till de blåa. Sen åkte vi hem och åt tacos och pratade/spelade TVspel/lekte med djuren+min pappa. Barnen är lite för små för att man ska kunna föra några djupare konversationer med dem, men pappan i familjen är underbar. Och plötsligt får man liksom känna sig omtyckt för en stund, och värd att prata med. Helt fantastiskt. Dock skämtar och skrattar han så mycket att man aldrig kan vara riktigt säker på huruvida han har väldigt trevligt eller bara är full. Eller en kombination förstås, den har aldrig varit utesluten.
I övrigt händer inte så mycket här, har käkat rabarberpaj med vaniljsås, glass, choklad- och kolasås samt o'boypulver till efterrätt. Mums!
Imorgon ska jag vara i stan på förmiddagen, delvis tillsammans med mor och bror (tror jag). Sedan intages lunch på stan eller hemma, och vid fem ska Valle spela på Sagateatern. Sen kommer Andreas och äter middag hos oss, och han, jag, mor, bror och brors kompis Lasse vandrar sedan till bion i Lidingö Centrum (vet, fett tråkigt att inte vara i stan, kan inte riktigt se logiken bakom det resonemanget) för att se Pirates of the Carribbean, som börjar kvart i 9 och slutar halv 12. Då tror mor att jag går hem och lägger mig, och då talar jag om för henne att jag absolut inte tänker göra det. (eftersom Andreas brukar behöva vara hemma två-tre någon gång.)
Jag är inte precis lycklig, men liksom nästan glad i alla fall. Och Kristian är min idol (för övrigt påstår han att jag är hans) eftersom han är så otroligt glad och rolig, och verkar nöjd med sitt liv! Sån ska jag också bli!
...
Gillar såna där riktigt förstående människor, som fattar varje liten vink man ger dom. Typ till en kompis (som skulle på den där festen som ni förmodligen förstår att jag pratade om gällande kläder och smink) som inte fick åka med till Stureplan kl. halv 12 för sina föräldrar: "Du fick i alla fall vara där en stund!:D" [obsobsobsfejkat-ingaleendenbarasmileys] Och människan fattar inte det uppenbara i situationen utan säger typ "Mm:), det var iaf kul så länge det varade!" (Och det är i såna lägen man helst slår sig själv för pannan [och jag sa, vad har jag gjort /Winnerbäck - Pollenchock och stjärnfall] i desperation)
Usch, vad jag är töntig. Tänk på svältande barn i Afrika som aldrig hört varken ordet Stureplan eller Fest! Tänk lyckligt! Var lycklig! (Cc) Le! Ge varenda människa du möter fejkade leenden och svara "jadå, allt är bra" varje gång någon frågar hur det är!
...
Idag fick jag en insikt. För att slippa ljuga när folk frågar typ "Är det något särskilt?", svarar man bara "Nej då, allt är precis som vanligt." För det är precis tillräckligt täckande för att folk kan ta det som en ursäkt (Nej men vadå, hon sa ju att det var precis som vanligt. Hon mår bra. Jag behöver inte hjälpa till. För jag menar, alla fattar ju när folk mår bra eller dåligt. Allting handlar bara om hur tydligt det är att personen i fråga behöver hjälp, och ju mindre tydligt desto bättre ursäkt för att fortsätta ägna sig åt sina egna problem istället.)
Och "Allt är precis som vanligt" är sällan en lögn - för bara för att man har en dålig dag behöver det ju inte grunda i något rent faktiskt som ett dödsfall eller regnigt väder. Frasen fungerar precis som lagom döljande täckmantel, det blir inte för uppenbart att allt är förjävligt (typ "Nej då, allt är toppen!:D" [fejkat smile])...
Känner att far vill ha datorn, och har velat det X antal minuter nu.
(måste bara säga att mamma just lånat ut filmer till sin jobbarkompis - utan filmer i! För skivorna har hennes son stoppat i CD-fodralen...)
Åååhh, damp, hon försöker SMS:a sagda jobbarkompis och har givetvis försökt vänja sig vid T9 bara för att tappa några vuxenpoäng. Och jag måste lära henne hur hon skriver odåga!! *stön* (inte misstolka Alex!)
Godnattpussar på er allihopa!! (L)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar