Ännu ett, i brist på bättre underhållning och någon att prata med.

(Min bror har gått runt i några dagar nu och utstött konstiga gnällande läten som får en att direkt associera till ordet spädbarnsorgasm. Jag kan inte uttrycka det med ett bättre ord, för det är precis så det låter, om nu spädbarn ens kan få orgasm, vilket jag betvivlar. I vilket fall är det väldigt påfrestande och äcklande.)

Försöker poeta mig (och misslyckas radikalt såklart, som vanligt) lite och har särskilt gått och tänkt på frasen "Även om du skulle titta på oss hela livet, skulle du inte se ett skit", åsyftande de ansvariga på skolan som förmodligen sett allting vi velat att de ska se, men helt enkelt inte orkat göra något åt det och därför hållit för ögonen och agerat struts: "om jag gräver ner huvudet i sanden har det nog inte hänt". Och jag är mordisk! Sånt ger mig kli i fingrarna!! Jag menar, jag är precis likadan själv. Jag låtsas inte se allting jag inte orkar ta itu med, det kan vara allt från damm i trappan till näst intill självmordsbenägna människor. Till stor del handlar det väl om självbevarelsedrift, man har tillräckligt sjå med att försöka överleva själv att man helt enkelt inte klarar av att ge sig på ännu ett projket. Men den lilla skillnaden mellan mig och lärarna på skolan är att jag måste gå där. Och jag går där för att lära mig, inget annat. Jag har inte valt det.
Lärarna har valt sitt yrke och borde uppenbart ha tänkt igenom sitt val lite noggrannare innan de började arbeta. Varför bli barn- och ungdomspedagog om man inte orkar ta itu med barnen och ungdomarna? Om man vet med sig att man har lätt för att blunda för andras problem - sånt vet man, med lite självkänsla, självdistans och respekt - ska man väl inte välja ett sånt yrke?

Förlåt att jag klagar, både jag och ni vet ju att jag inte är bättre själv. Men jag har inget bättre för mig! Ledsen att behöva säga det, men jag har inget liv och måste helt enkelt klaga på vad alla andra gör för att inte totalt gräva ner mig i mina egna problem. Förlåt.