(Eftersom jag är en ganska lång person, bottnar jag i ganska djupa vatten. Därav den kommande djupa utläggningen om mina tankar kring olikhet)
Jag har funderat lite över det här med att vara lika och olika, och vilken typ av människor man tyr sig till, egentligen. Visst vill vi vara med folk som har samma bakgrund och värdesättningar, som exemplet i vår antisemitismredovisning: "Tänk er själva: Om ni skulle tvingas flytta till Afrika, och fick höra om en stad där det bara bodde svenskar, skulle ni inte välja att flytta dit då?" Visst vill vi känna någon slags samhörighet med människor, och känna att vi passar in.
Men våra vänner - är det dem som har samma åsikter och blir kära i ens pojkvän, som har samma favoriträtt och köper likadana kläder? Eller - är det dem som vi inte redan tröttnat på (för jag menar, mer eller mindre har väl alla tröttnat på sig själva vid det här laget. Eller?), som ger oss något annorlunda att se på och vidgar våra vyer? (okej, det där lät extremt djupt.)
Jag (som ju är jätteblondin) har alltid gillat killar med mörkt hår. Jag har en tjejkompis som är mörk, och hon vet inget bättre än blonda killar. Någon som ser sambandet? Det är ingen ovanlighet. Jag tror vi behöver variation, och umgås med lite olika människor istället för personer som är likadana som oss själva.
Ibland får man frågan "om du fick välja, skulle du vara kompis med dig själv?". Jag tror inte att jag är helt onormal som svarar ett definitivt Nej på den frågan. För visst räcker det med en av varje människa? Inte skulle vi väl orka två? Inte jag i alla fall.
Känner att det här blev väldigt djupt, eller okej i alla fall seriöst. Tror jag väntar lite med att publicera det...
(nu gör jag det ändå. Vafan, man måste väl chansa lite ibland. Lär få extremt många irriterade kommentarer från människor som jag har rätt bra koll på vilka dom är.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar