-

Jag var sort of död igår. Tog en emopromenad på kvällen mot lidingöbron för att leta efter min borttappade själ.

Kan man bland tusen människor urskilja den som förlorat allting värt att leva för? Kan man se på en människa när hon inte längre vill?

Och jag ser molnen driva in
Från stan över ön
Deras spegelbild närmar sig
Som dimma under sjön

(Om jag inte svarar mer
Så kom ihåg: Över gränsen.)

Vattnet var [ner från] minus femti grader,
ganska kallt för att vara flytande,
och att kliva ner till anklarna skulle vara
Som att röka en halv cigarett

Har jag verkligen mer att säga?

"Dessutom är bada tråkigt"

Den skitugnen tar upp halva min inkorg och mobilen ger mig 95%-varningar hela tiden. Det är hans fel att jag måste ha engelska och historia idag. Hans fel att solen speglas i datorskärmen och bländar mig (och ändå har jag skuggorna framför mig...). Hans fel att jag ska på Lasse och Kent i sommar, att jag ska segla och sola och leva igen. Hans fel. Till slut låg jag i min egen säng igen.

Vad jag kommer hata och älska honom för det.


Jag har hållit döden
i mina händer
Känt kylan
Visst är natten svart
Du är liv.
♥

xx