En pessimist i sitt livs form...

(Än en gång är det mitt fel att allt är som det är.)

Idag skulle vi ha gjort praktiskt prov på hemkunskapen. Men eftersom alla inte lämnat in recept blev provet framskjutet en vecka, för enkelhets skull. Vi gjorde kladdkaka istället, och jag brände mig på tummen när jag skulle ta ut kakan ur ugnen. Sen när Kajsa hade gått, satt vi kvar en stund och åt upp vår kladdkaka. Och eftersom flera av killarna både hade lämnat odiskade tallrikar och glömt att stänga av ugnen, fick vi något att pyssla med under lunchen. När vi satt i matsalen insåg jag att livets mening helt uppenbart är att bli som alla andra. "Jag kollade på niorna under skolavslutningen förra året, och det var typ tre som inte hade vit klänning. Så jag ska lätt ha det i år!" (Och bara för att vara tvärtom funderar jag på att komma i jeans, converse och trassligt hår. Bara för att.) Sedan hade vi svenska. Inte helt oväntat - och definitivt inte för första gången, eller ens sjunde - blev jag tillfrågad om jag hade anteckningar som någon kunde få kopiera. Den här gången tappade jag sugen och upplyste vår älskade lärare om att mina anteckningar blivit kopierade en gång för mycket... Medan Lollo var någon annanstans kom en kille fram och försökte rota i hennes pennskrin. Jag försökte så sansat som möjligt upplysa nämnda person om att det inte lämpar sig att ta andras saker utan att fråga, men då han inte ville lyssna på det blev jag smått irriterad. Efter det fick jag höra "mamma", "Nej! Det får du inte" och andra trevliga fraser med gnälliga röster hela lektionen.
Men efter det kom ju dagens lycka - idrott. Jag hade skrivit en lapp själv som Lennart undertecknade, oj vad jag känner att Danne hade förtroende för oss. Jag, Lisa, Clara och Cc satt på berget och kollade på hurtbullarna i klassen som sprang runt på fotbollsplanen och dammade ner sig. Cc lyssnade på samma låt i min mobil som i sin ipod med en halv sekunds förskjutning och hade extremt roligt åt det. Tala om lättroad. Sen försvann Cc med sina kompisar i sexan, och Cicci gick till sin moppe. Resten fortsatte prata om kvällens fest (som varit hela veckans höjdpunkt och samtalsämne). Om vad de skulle ha på sig. Exakt hur mycket de skulle sminka sig, och hur man får snygga läppar med foundation och glans.

Jag hittade en reflex på marken, LOVE, som jag tänkte ge till Cc. Hon gillar reflexer. Folket försvann åt sitt håll och jag gick och postade dagens brev. Precis då kom Cc ut från ICA med sina kompisar och varsin läsk, och de gick ner till tåget. När jag gick över larsbergsviadukten (mellan Bodalsgården och Gångsätra) såg jag dem skynda över spåret och in i det nyss anlända tåget, och jag fick en sån där film spelad framför ögonen: Cc står långt därnere på perrongen. Jag står högt upp på bron, krafsar ner något hastigt meddelande i almanackan och skriver på reflexen "It's all for you, Cc. It's all for you." (Som i The Omen) Och så bara hoppar, rakt ut.

Men filmen flashade förbi på någon hundradels sekund, och dystert såg jag tjejerna gå på tåget, och ögonblicket försvinna bort för att aldrig komma tillbaka. På Gångsätras skolgård låg en ihjältrampad nyckelpiga, och det kändes så sorgligt att den minsta, finaste varelsen på jorden, med lövtunna vingar och svartprickig rygg, ska trampas ihjäl av en människa. Som om vi hade rätten. Precis vid den där låga muren - ni vet, den nedre mot fotbollsplanen bakom vilken det alltid står folk och röker - låg det massa glassplitter. Från en busskur kanske, i vilket fall var det sånt där tjockt glas som går sönder i tusen miljoner bitar. Jag tog upp några glasbitar bara för att de var fina, men givetvis gav det sig inte bättre än att jag lyckades trycka sönder en av dem så sprickorna föll isär, och en av de vassa kanterna rispade handen. Så sen fick jag gå hela vägen hem, förbi Oskars pizzeria, med blod rinnandes nedför fingret xD Och det var lixom inte ens meningen! Sen gick det lite överstyr, och jag erkänner; jag har lite repor nu. Men vafan, jag orkar bara inte bry mig längre! Jag orkar inte försöka bli som ni vill att jag ska vara, slipper er ändå snart så... Fick i alla fall trevliga foton på handen. Inte äckliga, utan några fina bilder på röda glasbitar.

(Jag antar att ni inser ungefär hur trevlig min dag har varit.)

Måste egentligen gå och göra köttfärssås åt familjen nu - palla - och sen ska vi leka med några kompisar och spela innebandy på Östermalm. CIAO (L)