Jag har inte gjort någonting idag. Verkligen ingenting. Jag kunde ha ringt någon kompis, tagit en joggingrunda, bakat till familjen, varit med kaninen, städat mitt sjukt cpstört jävla stökiga rum, varit med mormor och morfar, räknat matte, pluggat kemi, gjort biologi, gått ut och fotat den underbara våren, städat badrummen eller ritat. Men jag har inte gjort någonting.
På något sätt är rastlösheten nästan värre än ensamheten, lika efterhängsam men ännu tommare. Ingenting lockar, vare sig livet eller döden, och inspirationen är lika med noll. Är man ensam, inte bara själv utan faktiskt ensam, så har man alltid någon form av känslor - vanligtvis ledsna sådana. Men att gå runt i cirklar och se sig om utan att egentligen se vad som omger en, är så känslotomt det kan bli. Här finns ingen glädje, ingen sorg, ingen kärlek, inget hat. Här finns bara tomhet. När man är ensam tenderar man ju i alla fall att bli lite kreativ, eller åtminstonde artistisk, men rastlösheten resulterar i någon typ av likgiltighet som virar in en i långa nät av ointresse. Hur man kommer ut igen? Man skaffar sig rätt sällskap, som inte bara pratar om lägenhetsvisningar och strandtomter och grannens nya bil utan faktiskt vet hur det är att vara vid liv. Och vad det är att leva.
Vi skulle få leva här...
De där kulsprutorna mot slutet känns onekligen rätt lockande. Ge mig något att leva för, eller en bra anledning att dö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar