Orkar inte...

(Ni som inte pallar med deppressiva gnälliga inlägg endast med syftet att få ösa ur sig all skit och möjligtvis även få lite medlidande för det meningslösa liv man lever, kan sluta läsa nu. Å andra sidan lär ni ha slutat läsa min blogg för länge sedan om ni är av det slaget, så ni som läser kanske tvärtom njuter av att få vältra er i andras bekymmer och riktigt få gotta er åt hur skönt det är att slippa vara den där misslyckade, vilsna själen som undrar vad fan hon gör här... I så fall kommer ni älska det här inlägget.)


Det här har varit en av de mest meningslösa dagarna på länge. (Visserligen är de rätt så frekvent förekommande nuförtiden, men ändå) Eftersom ingen orkar lyssna på mitt misslyckade liv öser jag ut skiten här på bloggen i stället, skyll er själva om ni får för er att läsa det.

Till att börja med fick jag höra av David när jag precis klivit på lidingöbanan, att träningen ikväll var inställd. Alltså blev jag tvungen att släpa bagen hela vägen till skolan helt i onödan, när jag i stället kunde ha cyklat till och från skolan och varit allmänt lycklig. Allt på grund av att någon inte orkar informera i tid, vilket i sin tur beror på att några tenderar att komma på träningarna lite som de behagar utan att tala om i förväg hur de gör. Jag är ledsen, men den här gången orkar jag faktiskt inte ta åt mig skulden för alltihop. Jag har gjort allt jag har kunnat, och det har tyvärr inte räckt för någon.

Min på bästa sätt inledda dag fortsatte i samma stil med att vi hade meningslös matte, bild med lärarens dotter och biologi att ägna åt det fantastiskt intressanta och spännande grupparbetet. Vi fortsatte jobba under halva lunchen, och andra halvan ägnade jag åt möte med matteläraren tillsammans med Paula vilket resulterade i utebliven lunch för min del. Ni som känner mig lite bättre vet ju vad det innebär... Jag är verkligen inte kul att ha att göra med när jag är hungrig.

Tyskan var meningslös. Jag har slutat ta med mig böckerna nu, det spelar ändå ingen roll vad man gör och får jag inte MVG i tyska tar jag livet av mig. Vi lekte nyhetsuppläsare och misslyckades totalt med att vara formella, kunniga, insatta, informativa och språkligt korrekta. Kemin som följde var en mardröm i ungefär samma stil som alla kemilektioner varit de senaste veckorna, eller egentligen de senaste åren. Som vanligt satt eleverna och påpekade alla fel som läraren gjorde, utom jag som ägnade tiden åt att skriva/rita i kalendern i stället, och på det hela taget kändes lektionen extremt meningslös.

Som tur var följde biologiplugg i datasalen. Vi fick ju så fantastiskt mycket gjort! Några små ord om fan vet vad, mitos och meios typ, lyckades vi producera innan Deva körde ut oss runt halv 6. Jag pallar inte att alla är så jävla duktiga och snälla och underbara och jag... Ingenting :( Till slut gav vi upp och begav oss hemåt.

Till min lättnad fanns möjlighet till middag direkt efter hemkomst (vilket inte var onödigt). Visserligen bara en fjuttig liten förskrämd bit pannkaka, men ändå - jag var nära döden. Det är jag i och för sig nu också, bara lite mindre i fysisk bemärkning. De två kommande veckorna är rena mardrömmen. Svenskaprov imorgon, Nationella prov i Matte B (i fyra fucking timmar!) på torsdag då även biologipostern ska vara färdig. Veckan efter är det kemiprov, debatt på engelskan, redovisning av biologiarbetet samt inlämning av ett 2 datorskrivna sidor långt tyskaarbete. Fan va najs, helt enkelt.

Jag vill ingenting. Jag vill inte plugga. Jag vill inte ha bra betyg. Jag vill inte gå i skolan. Jag orkar inte ens längta till sommarlovet, för jag kommer aldrig stå ut med 12 veckor i mitt sällskap. Jag behöver blandas upp med andra för att jag ska klara av tillvaron (som för övrigt heter der Dasein på tyska, har jag lärt mig idag). Vi missade en gratiskonsert med Lars Winnerbäck för två veckor sen! Fan att jag inte visste om det! Fan att jag är så jävla dum i huvudet att jag inte hänger på hans sida varje dag, fan att jag finns.

~ Ge mig nåt som tar mig någonstans ~